Nytt på sidan:
Det ingår i människans natur att vara nyfiken. Att titta på sånt som sticker ut ur mängden är naturligt. Det är det villkor alla som sticker ut ur mängden (mänskor av annan hudfärg, mänskor med speciella attribut, t ex handikapp eller nån kroppsdel som drar till sig uppmärksamheten) får leva med. Som adoptivförälder vänjer man sig till att bli påtittad hela tiden. Det som vi hittills inte har vant oss vid är ohyfsade mänskor som inte nöjer sig med att enbart titta, utan som kommer med påträngande frågor om barnen och om oss. Påträngade frågor är att överskrida gränserna för vad som är lämpligt, vare sig man ställer frågor till en adoptivfamilj, en handikappad, en överviktig mänska, en underviktig mänska etc etc.
Det är vårt jobb som föräldrar att sätta gränserna för hur långt främmande mänskor får gå. Det är vår sak att sätta stopp för dumma kommentarer. T ex om folk rör vid barnets hår kan vi säga, Tack, men jag känner mig illa till mods när folk rör hennes hår. Eller folk som frågar ”Varifrån kommer dom? Varifrån fick dom dom där fina ögonen etc?: Det är en privat sak som jag föredrar att inte diskutera, kan man säga, och så går man vidare i samtalet. En del mänskor blir kanske förnärmade över våra i deras ögon buffliga svar, men vår plikt är inte att göra främmande mänskor glada – vår plikt är att skydda våra barn. Genom att vi sätter gränser lär sig våra barn att själva sätta gränser. Att endast utelämna det dom känner för.
Ett svårt diskussionsområde för oss är komplimanger. Det är kul med komplimanger, men hur många komplimanger får vi pga att våra barns personliga egenskaper och hur många beror på deras exotiska utseende? Det känns alltid bättre för oss när afrikaner ger komplimanger, för då vet vi att det i varje fall inte är det exotiska som gör att dom reagerar. Ibland får man känslan av att folk mest reagerar på att våra barn är bruna och exotiska och därför tycker dom är söta. Genom att våra barn hela tiden får kommentarer om sitt utseende så kommer dom i nåt skede att kunna märka att dom ser annorlunda ut och att det är därför dom får såna kommentarer. Vår biologiska son får t ex inte alls lika många kommentarer som våra två adoptivbarn. Vår plan för framtiden är att bemöta kommentarer gällande utseendet genom att flytta fokus från barnet: Åh, så söt hon/han är! Ja, alla barn är vackra. Genom att fort flytta fokus från ett specifikt barn till alla barn kan man förhoppningsvis stoppa folk innan dom kommer med ytterligare kommentarer, t ex om hudfärg ”jag tycker alla barn från afrika är såååå söta!” (som är en racistisk kommentar även om folk inte tänker på den som det)
Vi försöker att fokusera på familjen i stället för på barnen: Vi svarar att vi är en adoptivfamilj ifall nån frågar om våra barn är adoptivbarn. På det sättet slipper barnen att ha fokus på sig, det blir en familjeangelägenhet i stället.
Vi är förebilder för våra barn. Våra barn lär sig av våra egna handlingar hur dom själva skall handla. Vår uppgift är därför att bete oss så som vi önskar att våra barn skall bete sig.