Om anknytningsproblem hos adoptivbarn – hur reagerar barnet på separationen och övergången?
Alla adoptivbarn upplever anknytningsproblem, av den enkla anledning att de först har upplevt en mer eller mindre traumatisk separation, så det finns ingen anledning till att vara oroad för att adoptivbarnet har det svårt i starten. Det finns en gammal god regel för adoptivföräldrar: du vet inte om ditt barn har problem med att knyta sig an andra mänskor förrän du har haft barnet lika länge som barnet var gammalt vid adoptionstillfället. Får du ett 2-årigt barn ska du alltså föl,ja dess sociala och emotionella utveckling i 2 år innan du har aneldning att bli bekymrad. Detta gäller de flesta adoptivbarn med några få undantag.
Man kan t ex bli oroad över att barnet i första tiden med glädje klättrar upp till en främmande, heller än förälder, men det beror helt enkelt på att det inte har haft tid att knyta sig an er än. Det enda speciella med adoptivbarn är inte att dom är adopterade, utan att de har varit igenom en svår separation före den ålder då man normalt lämnar sina föräldrar. En del har t o m varit med om flera separationer, först från modern, sen från barnhemmet eller fosterfamiljen.
Det är alltid djupt traumatiskt för ett barn att lämna sin invanda miljö och de mänskor som det är mest anknytet till för att möta två vilt främmande som till på köpet har en annan hudfärg, pratar ett främmande språk, som ofta t o m har längre näsor än man är van vid. Samtidigt som man ger sig in i en okänd värld skall man överleva förlusten av sin invanda miljö och dem som man varit mest anknuten till: en fosterfamilj, ett barnhem eller var man nu kommer från. Denna upplevelse är svårast om anknytningen håller på att bli cementerad mitt i adoptionen och barnet inte är gammalt nog, eller förstår danska tillräckligt, för att kunna använda språkliga förklaringar (6 mån till ca 5 år).
Hur försöker barnet att aktivt bemästra förlusten och nyorienteringen?
Adoptivbarnet står inför två uppgifter som ofta skall lösas samtidigt: att överleva förlusten av anknytningspersoner och omgivning, och att skapa en ny anknytning till adoptivföräldrarna. Det är rätt vanligt att barn reagerar våldsamt på en sådan förändring: genom att sörja, genom att vara rädda för de nya föräldrarna som helst vill se barnen glada, genom att bli hyperaktiva och okoncentrerade eller tillbakadragna och stilla, genom att överdrivet anpassa sig (skulle du inte också göra det om du blev bortförd av utomjordingar?) eller genom att gråta i högan sky. Speciellt om överleveringen av barnet sker snabbt (vilket den desvärre ofta gör) så att barnet inte lär sig känna sina nya föräldrar i sin vanliga miljö.
En vanlig krisreaktion hos barnet är att allt som det upplever i den svåra separationssituationen kan bli förbundet med de negativa känslorna, t ex nallen barnet får, du, lukten av hotellrum osv. När barnet senare möter nånting eller någon som påminner om separationen reagerar det negativt, det gäller tyvärr ibland också reaktionen mot dej. I mer våldsamma tillfällen kallas det här Post-traumatiskt stress syndrom. Vanligtvis sker inget annat än att barnet länge kan ha ångest för att vara ensam eller ha mycket svårt med att föräldern går ut i köket eller t o m talar med nån annan.
Man ser ofta barnet lösa konflikten med att vara tillsammans med främmande mänskor och samtidigt ha ett behov av tröst genom att dela upp adoptivföräldrarna i den ”onda” som det avvisar, och den ”goda” som får lov att ge omsorg och tröst. Denna överlevnadsmekanism kallas ”splitting” och är ett bra sätt för ett litet barn, som har behov att skilja på sorg och vrede från sitt trygghets- och kärleksbehov. Det försvinner vanligtvis när barnet blir mer tryggt, men som adoptivförälder kan man vara mycket sårbar och bli mycket svartsjuk på sin partner när barnet avvisar en. Det är viktigt att förstå att man inte är en ”dålig” förälder, men att barnet har behov för två kategorier för att kunna hålla ordning på sina kaotiska känslor.
Man ser ofta förbigående ”paradoxalt anknytningsbeteende”, där barnet både söker tröst och omsorg och samtidigt avbryter sina försök eller avvisar omsorgsgivaren. Barnet befinner sig nämligen i en paradox där det uppfattar de nya vuxna både som en källa till trygghet, och samtidigt som ett okänt hot. Denna inre konflikt får barnet att svänga mellan anknytning och ifrånstötning. Eller så ignorerar barnet helt enkelt de vuxna för att undvika att anknyta sig och därmed uppleva en ny separation och en ny förlust.
Låt bli att framtvinga kontakt med barnet i början om det sörjer. Det är mycket bättre (även om det kan vara svårt att stå ut med det) att låta barnet rasa, gråta och vara förtvivlat, kanske i dagar eller veckor tills det själv uppsöker en av föräldrarna. Var närvarande, var uppmärksam och vänlig utan att tränga dej på. För med i ryggsäcken finns ju också den vuxnas skräck för att bli avvisad (oc hinte kunna få bevisa sina förmågor som förälder) som man kan ha lust att dämpa genom att genomföra en närhet som barnet inte är redo för.
Fysiska reaktioner på separation
Lättare ätstörningar, ihållande gråt och problem med avföring och kissande är också en vanlig sorgereaktion (att tröstäta eller vägra äta, få diarré eller kolik), speciellt hos små barn. Se till att barnet får tillräckligt att dricka så gör det inte något ifall det inte äter en period. Mardrömmar och sömnstörningar förekommer ofta i starten även om barnet kan verka opåverkat under dagen. En del av dessa svårigheter kan avhjälpas genom att man vänjer barnet vid fysisk kontakt, t ex kan man börja med ett par minuters spädbarnsmassage efter en tid och gradvis se till att den fysiska kontakten blir längre. Man skall inte låta sig själv avskräckas av att ett understimulerat barn inte gillar beröring eller nära kontakt, utan gradvis vänja det till det. Använd de ofarliga situationerna, t ex att bli torkad efter badet.
Motoriskt kan barnet ha svaga muskler. I Kina får barn ibland t ex inte vara på golvet och har därför ofta extremt svaga benmuskler. Därför är en barnfysioterapeut (gärna en som är utbildad i sinnesintegrationsträning) vara ett gott tillskott i starten. En bra idé är att hänga en trapez upp i det rum där man befinner sig mest, t ex köket eller vardagsrummet, med en madrass under, så kommer barnet att antagligen hänga där mest hela tiden och därmed få en massa träning. Slopa det fina vardagsrummet och gör det till ett halvt lekrum.
Ett steg framåt – och minst två bakåt!
En annan vanlig reaktion efter adoptionen som man bör understöda, är regression – barnet ”går tillbaka” i utvecklingen en period. Ett barn kan lära sig en massa av ren och skär ångest för att bli avvisad igen, t ex bli för tidigt pottränad, lära sig att gå eller lära sig ett språk för snabbt. Det är bra att visa för barnet att du kan styra dina ambitioner när det gäller hur snabbt det ska utveckla sig. Man kan t ex ge det en nappflaska eller amma det, låta det gå med blöja igen, vara glad när barnet har det bra istället för att le och uppmuntra när det lär sig något nytt. Det kan vara bra att dela barnets ålder med 2 och så erbjuda det den slags omsorg som ett mycket yngre barn normalt skulle få.
En regressionsperiod kan komma försenad, nämligen som ett tecken på att barnet nu är så tryggt med de vuxna att det slutar vara ”snällt”, ”duktigt” etc och börjar visa sina verkliga behov för omsorg. Detta tolkar tyvärr föräldrarna ofta som att barnet har ”fått problem” eller stannat upp i utvecklingen, i stället för att se det som ett uttryck för tillit till föräldrarna och att de klarar av att ”rymma det sårbara lilla barn som har varit dolt”.
Det kan i den förbindelsen vara bra att sänka på kraven till utveckling i allmänhet: dagmamma framför de stora grupperna i dagiset, senarelägga skolstarten med ett år osv, så att barnet får tid på sig att komma ikapp i utvecklingen.
Den första tiden kan det vara svårt att hålla koll på sin oro och önskan om att barnet ska fungera gott, och i stället bara låta det vara utan att ställa krav (därför kan man gärna göra saker och ting på samma sätt varje dag så att barnet känner igen de vuxnas stabila ramar). Det här bör man tala om med varandra med jämna mellanrum (även om det är frestande att endast tala om det som barnet har gjort eller sagt). Tala om hur ni själv har det, vad ni är rädda för, vad det väcker för minnen om förluster och smärtfulla upplevelser i er barndom, vad som är jobbigt att bara kunna se på t ex när barnet sörjer, och håll alla femtielva famlijemedlemmar och välmenande grannar och vänner på avstånd den första tiden.
ADOPTIVFÖRÄLDRARNAS KRIS – rätten att sörja
Barnlöshet är nog den vanligaste anledningen till att man adopterar idag. Man skall göra klart för sig att adoption betyder att man får lov att vara förälder för en annan människa, men det betyder inte att man inte fortsättningsvis kan sörja över att man inte själv fick barn, coh att barnet inte får sörja över att det förlorat sina biologiska föräldrar. Man är en familj där alla har varit med om en förlust, alla förhåller sig aktivt och konstruktivt till detta, och alla har krav på respekt för sin förlust. Tvärtemot är de ofta långvariga försök på att få egna barn en god källa att förstå barnet från hur man själv har reagerat på förlusten. Så i stället för att lägga det bakom sig är det kanske bättre att se sig själv som en familj som vet mycket om oönskad separation och hur man omformar denna kunskap till erfarenhet och styrka.
Det är speciellt viktigt att göra sig klar om att man själv är i en kris när man får det första adoptivbarnet. Många adoptivföräldrar upplever i början att alla förväntningarna och de många årens väntan och alla läroböcker gör mötet med barnet till så våldsamt för en att man inte kan prata om det tillsammans eller stötta varandra. Man har ofta också på förhand en föreställning om att man kommer att älska barnet med detsamma. Det är viktigt att inse att det är en främmande människa som redan har en personlighet och en historia som man inte känner till. Därför är den dagliga närvaron det ställe där känslorna växer långsamt fram och man bör tillåta sig själv att känna och tala ärligt om vilka känslor man har, i stället för att tvinga fram de ”goda” känslorna direkt. Dessutom är det mycket dyrt att adoptera så man kan var utålig efter att komma igång med nästa barn igen.
Se till att båda partners har någon annan att tala med: om hur det är att vara adoptivmamma (och hur klumpiga och opraktiska adoptivpapporna är) och adoptivpappa (och hur dominerande och okänsliga adoptivmammor är). Acceptera att båda partners behöver stöd i den här fasen från en som inte själv är inblandad i det. Att få stöd av andra är inte ett brott mot lojaliteten om inte det sker i hemlighet för den andra. Man skall också vara tålmodig och kunna acceptera sina egna fel och sin partners i denna svåra fas. Det är en riktigt god idé att bilda en grupp med de adoptivföräldrar som man rest ut med eller har mött under förberedelsen till avresan. Då kan man se gemensamma drag i barnets beteende och föräldrarnas reaktioner, männen kan diska och tala om kvinnorna medan kvinnorna diskuterar männens eventuella brister över en kopp kaffe. Det lättar.
Under de första åren blir man så småningom så mycket sig själv igen, så att man med lite hjälp kan minnas vad man själv heter och klarar av att följa med en hel nyhetssändning på TV, nästan. I lyckliga tillfällen återupptar föräldrarna sitt sexliv. Och barnet får vara i fred upp till 5 minuter i gången.
Omgivningens reaktion på adoptivbarn och –föräldrar. Mötet med vardagen.
I mötet med omgivnignarna när det har blivit vardag, kommer man ofta att träffa mänskor som har svårt att tala om adoption och som tycker att det ligger utanför deras erfarenhetsområde. Man blir också tvungen att ta ställning till ”olikheten”, att adoptivfamiljer inte är som vanliga familjer. När man sitter på ett café eller i en buss är det plötsligt uppenbart att föräldrarna inte ser ut som barnen och familjen blir nyfiket och diskret iakttaget och kommenterat av andra barn. Det finns alltså anledning till att känna sig utställd, vägd och utan privatliv på offentliga platser.
I nåt skede skall barnet i en eller annan institutionsform och ofta är det första gången institutionen möter adoptionsfrågan. Därför kan det vara en tendens att tycka att ”ditt barn är ju helt vanligt och skall behandlas som alla andra barn”. Å ena sidan stämmer detta ju (och det kan vara ett stöd att personalen ser problemen som vanliga barnproblem), men å andra sidan kan det också vara ett sätt att undvika att ta ställning. Det kan vara ett omedvetet försvar mot att återuppleva egna separationer eller negativa upplevelser med adoption och skam i ens egen familj. Som medarbetare och adoptivförälder ska man därför göra klart att det är nödvändigt att undersöka tillsammans och ta upp det att man är annorlunda i barngruppen.
T ex kan man bjuda hem barnen och visa videofilmer från adoptionen och inleda en dialog i barngruppen om separationer och hur barnen hanterar dem, om landet barnet kommer från, lära sig om landet på en temadag osv. Video är bra för det ger en direkt upplevelse av känslor vilket barn bättre kan ta till sig än ord. Det är också en bra idé att man i föräldrakonsultationen kommer in på temat separation, t ex hur man hanterar lämningen.
Inlärning och skolgång
De typiska inlärningsproblemen hos adoptivbarnet bottnar i att det har lärt sig ett språk och ett språkljud och därefter blivit tvunget att lära sig ett annat. Fram tills 3 månaders åldern kan spädbarn känna igen och imitera ljuden från världens alla språk, men därefter börjar hjärnan specialisera sig så att den i stigande grad utvecklar förmånan att endast känna igen och uttala vardagsspråket. Dessutom är språkförståelse beroende av språkets struktur. På kinesiska är ordens betydelse beroende av tonfall och uttal och inte lika mycket av ordet själv, det är ett ljudspråk. Kinesiskan har inte stavelser, men symboler som betyder nånting speciellt efter hur de kombineras. På grönländska byggs meningarna upp kring ett centralt ord i båda riktningarna. Barnet skall därför inte vara rätt gammalt innan det blir mer eller mindre två-språkigt vid adoptionen. I skolan visar detta sig oftast genom att barnet kan ha lite svårare att prata danska än andra barn, både när det gäller grammatisk förståelse, stavning och meningsuppbyggnad, speciellt efter de första åren när man börjar gå lite mer djupare.
OM DE TIDIGT FRUSTRERADE BARNEN
En mindre grupp adoptivbarn kommer så småningom att visa sig ha mer långvariga problem när det gäller att knyta sig an andra mänskor. Det är vanligtvi barn som inte har fått tillräckligt med vuxen omsorg innan adoptionen, och som kanske har varit utsatta för svält under graviditeten, fosterskador eller födselsskador, sådant som har nedsatt barnets förmåga att anknyta, kombinerat med att det inte har funnits bra anknytningsmöjligheter innan 3-års åldern.
En del av dessa barn kommer med stor sannolikhet att sakna normala hämningar och normal förmåga att umgås med andra när dom blir äldre. De är så sårbara att de mycket lätt provokeras av social kontakt och lätt inblandas i våld och kriminalitet i puberteten. En del blir kroniskt tillbakadragna, inåtvända och depressiva. Dessa barn kallas ”tidigt frustrerade” på fackrpsåk eller i det internationella diagnossystemet ”barn med allvarliga anknytningsstörningar” (attachment disorder). Det är dels barn som har en asocial och gränsöverskridande beteende mot vuxna genom hela barndomen (och ibland ett kroniskt hat mot de som är närmast) eller banr som bevarar det lilla barnets anknytningsmönster med en okritisk, ytlig kontakt till alla utan att det för till ett förhållande med barnet. Det är klart att risken för att barnet har utvecklat allvarliga anknytningsstörningar är störst om barnet adopteras efter 3 års åldern.
Denna lilla grupp får en så liten möjlighet till tidig anknytning till en fast vuxen innan 2 års åldern att de senare i livet har en starkt nedsatt förmåga att inleva sig i andra eller knyta sig an känslomässigt till någon. Både i praktiken och vid djurförsök med apor har det visat sig att omsorgsbrist och många tidiga separationer från modern ger en övervikt av barn som i milda tillfällen blir extremt osäkra, deprimerade och hämmade och i allvarliga tillfällen barn som blir kroniskt våldsamma, aggressiva och asociala.
Hos spädbarn är varningssignalerna att barnet inte intresserar sig för omgivningen, inte reagerar på kontakt, inte söker kontakt hos den vuxna, inte har normal aptit och verkar slappt och svårt att få ögonkontakt med, och är mer mottagligt för sjukdom än normalt. Barnet kan inte sitta eller lyfta huvudet ibland för musklerna är så slappa. Här ser man också ofta många kroniska ät- och sömnstörningar och oregelbundna kroppsrytmer. Resultatet av bristande stabil tidig kontakt är att barnens känslomässiga utveckling helt eller delvis stannar upp. Trots normal eller god intelligens är de här barnen så känslomässigt handikappade att de reagerar som 1-2-åringar när de utsätts för känslomässig press, frustration eller kontaktförsök. Vanligtvis med mycket impulsivt, utåtriktat och aggressivt beteende.
Hos det 2-5-åriga barnet kan varningssignalerna vara att barnet antingen verkar mycket depressivt, tillbakadraget och initiativlöst eller konstant i farten och kan inte koncentrera sig på nånting, inte föredrar nånting eller någon (inte utvecklar vanor som att vilja läsa vissa böcker eller ha bestämda leksaker). Barnet upptäcker nya saker (som en 1-åring) och förlorar därpå intresset för dem. Barnet kommer hela tiden att överskrida regler för det kan inte minnas vuxna som det inte kan se framför sig, och för att det inte utvecklar en känsla för sociala och emotionella gränser. Barnet ser mest de närmaste som ett hinder för det som det just då har lust för och kan vara extremt svartsjukt och våldsamt mot andra barn.
På samma sätt som små barn upplever de inte skuldkänsla, men ser alltid omgivningen som orsak till allt som sker. De regarerar endast ur ögonblicket och kan inte få några djupare erfarenheter. De kan inte fördjupa sig i något eller någon en längre tid åt gången och har därför svårt med inlärning och att lära sig socialt beteende. Därför är de beroende av styrning utifrån och kommer ofta att upprepa farliga handlingar den ena gången efter den andra, pga att de inte kan lära sig av sina upplevelser.
Det typiska är för omgivningen att pga den normala eller goda begåvningen förledas att tro att barnet är emotionellt normalt. Barnet efterapar socialt beteende utan att förstå det, och övervärderar därför ”nya” mänskor i starten. Detta bållar många problem för adoptivföräldrarna därför att barnet utåt sätt verkar ”snällt” och välanpassat, säger och gör de rätta sakerna, medan det i familjen hela tiden känner sig sviken, får våldsamma raseriutbrott och har många fler auktoritetskonflikter än barn normalt, har ilska och hat mot mindre syskon, ljuger och stjäler.
Adoptivfamiljen har ofta svårt att söka hjälp, liksom omgivningen ofta kommer att tro att det är nåt fel i adoptivfamiljen därför att de inte förstår att barnet redan innan adoptionen hade ett känslomässigt handikapp. Problemen är därför ofta olösliga antingen vid skolstarten (om skolan inte är mycket strukturerad) eller i puberteten, då barnet ofta rätt oberört tycker att det nu kan klara sig själv och sticker iväg eller börjar röra sig i kriminella kretsar. Dessa problem visar sig inte i den första kontakten i en relation, vilket gör att barnet ofta övervärderas av mänskor som undersöker det en kort tid eller inte känner till vardagen med barnet.
Som vuxna visar allvarligt tidigt frustrerade barn en bristande medkännandeförmåga, förmåga att förpliktiga sig och ta ansvar och förmåga att delta i djupare, täta relationer.
TIDIG KONTAKT ÄR AVGÖRANDE
Förmågan att knyta sig an andra, att kunna leva sig in i andra och utveckla skam, skuldkänsla, koncentrationsförmåga och normala hämningar utvecklas i 0-3 års åldern genom den normala, dagliga kontakten mellan mor och barn. En vanlig mor skapar en stabil medkännande miljö för sitt spädbarn och försöker hela tiden få dess uppmärksamhet, genom att leka med det, hålla om det, och tala till det, t ex när hon byter blöja på det. Genom det lär sig barnet att ha ögonkontakt och social kontakt, det lär sig trygghet och känslomässig bindning till andra, och det lär sig att koncentrera sig på en annan människa en längre tid i gången. När barnet har lärt sig detta av en stabil vuxen kan det senare koncentrera sig på specifika saker, leka med den under längre och längre stunder och det har lärt sig hur man har kontakt med andra mänskor. Dessa enkla färdigheter är livsviktiga för barnets senare förmåga att kunna umgås med andra, följa sociala regler och utveckla ett normalt känsloliv.
De biologiska mödrarna till tidigt frustrerade barn är ofta så svagt fungerande att de inte kan ge spädbarnet en stabil och trygg mijlö. De är övervägande psykopatiska och ofta psykotiska mödrar som kan ha alkohol- och drogproblem, inte nödvändigtvis unga och fattiga, men personlighetsmässigt mycket svaga. Modern kan inte leva sig in i barnets behov, utan behandlar barnet likvärdigt eller fel, lämnar det kanske under långa perioder eller utsätter det för våld eller försumning. Som adoptivförälder kan man ha adopterat ett barn som redan var tidigt frustrerat vid adoptionen. Barn kan också skadas om de i långa perioder efter födseln har levat i en känslofattig och kontaktfattig miljö. Detta gäller endast några få adoptioner, speciellt adoptioner av äldre barn vars kontaktförmåga kan ha skadats genom försumning av omsorgen i åren innan adoptionen. När man tar emot ett adoptivbarn har man alltså framför sig et långt arbete med att lära barnet knyta sig känslomässigt och det lyckas inte alltid, eller den känslomässiga utvecklingen försenas våldsamt, om barnet inte som litet har lärt sig normal anknytning. Adoptivföräldrar till sådana barn får sällan rätt förståelse hos andra. Invandrarbarn har ofta varit utsatta för liknande belastningar pga svält, krig och andra faktorer som har hindrat den tidiga anknytningen och utvecklingen av nervsystemet. En del av dessa mödrar är helt normala, men har inte kunnat ta sig an barnet under de första viktiga åren.
Spädbarnet självt kan också ha nedsatt kontaktförmåga från födseln. Barn till dåligt fungerande mödrar kan ofta ha det svårt med att ta emot kontakt som en följd av en svår graviditet/förlossning och som en följud en nedsatt förmåga att uppfatta omsorg. T ex kommer barn som har fått alkoholskador i nervsystemet under graviditeten att överreagera på stimulation. De gråter i en timme om en dörr slår igen, de tål inte oljud, kastar upp när de får nappen. Därmed kan de ha svårt att ta emot den omsorg som den vuxna försöker ge dem, och samspelte kan glida in i ömsesidig avvisning. Också tidiga sjukdomar i hjärnan och epilepsi kan ibland nedsätta barnets förmåga att uppleva och reagera positivt på kontakt. Kombinationen av både ett svagt barn och en mycket svag och instabilt fungerande mor resulterar ofta i ett tidigt skadat barn.
Om ett barn inte har upplevt normal, stabil vuxenkontakt (men t ex daglig omsorgssvikt, tillfälliga täta byten av vuxna, evt också blivit utsatt för våld eller missbruk) innan 3-års åldern är barnet i högriskgruppen för att utveckla detta emotionella handikapp. Här används uttryckligen ordet handikapp för försök på att skapa kontaktförmåga efter denna ålder lyckas inte alltid, oansett hur mycket omsorg barnet får senare. Barnet kan endast korta stunder vara i kontakt med saker eller människor innan det tappar uppmärksamheten och vill nånting annat. Detta behöver upplevas för att man ska tro på det. T ex kommer en söt 6-årig mycket söt flicka till mig med ett kramdjur, en kanin som hon har klippt i fyra bitar. Hon ger mig bitarna och säger att den inte fungerar och kan du inte sätta ihop den igen. Så går hon iväg och får ögonen på nåt annat. Varken inför kramdjuret eller mig har hon inlevelseförmåga.
Många välmenande adoptivföräldrar har erfaret att ett barn kan ha långvarigt nedsatt kontaktförmåga. Jag besöker ofta famlijer som har brutit ihop efter att ha arbetat med ett tidigt frustrerat barn i åratal.Barnet knyter sig inte trots en intens, årslång insats, förstör ofta oc hkan vara till fara för famljens biologiska barn. Detta är ofta starkt omsorgsförsummade barn från t ex de f.d. öststaternas spädbarnshem, speciellt adoptvibarn som först har adopterats efter spädbarnsåldern och invandrarbarn från krigs- eller svältdrabbade områden. Mycket ofta tror adoptivföräldrarna att de själva gör nåt fel (vilket omgivningen ofta tror), speciellt om de endast har detta ena barn och inte tidigare har lyckats uppfostra t ex ett biologiskt barn eller adoptivbarn nr 1.
BEHANDLING
Om barnet visar ovanstående symtom i allvarlig grad bör man alltid söka hjälp snabbt. Föräldrarna ska inte vara behandlare och även om man kanske har teoretisk kunskap är det inte det samma som att man ska vara behandlare för sitt eget barn. Skolornas pedagogisk-psykologiska rådgivning ska undersöka barn i förskoleåldern och de barnpsykiatriska avdelningarna har ofta stor expertis på området.
När det gäller ett adoptivbarn börjar man alltid me3d regressionsterapi, dvs ge barnet lov att gå tillbaka till spädbarnsstadiet och en strukturerad, men inte krävande bvardag. Man skall inte ge upp även om det kanske tar många år innan barnet börjar visa ett annorlunda beteende och kan minnas vad de vuxna önskar även när de inte är närvarande.
Man kan via miljöterapi för större barn, där man strukturerar vardagen mycket och följer barnet tätt, ofta få barnet att fungera förbluffande väl i vardagen. Detta är dock inte ett uttryck för en varaktig personlighetsförändring, men att dess resurser kommer fram i en relevant behandlingsmiljö. Man kommer därför att se många tillbakafall om man slutar behandlingen för tidigt.
ATT BEVARA SIN FAMILJ, SIG SJÄLV OCH BESKYDDA BARNET
En stor del av behandlingen består i att se till att man själv får emotionellt stöd från andra, när man är adoptivförälder till ett barn med känslomässig utvecklingsstörning. Det kan vara nödvändigt med samtalsterapi för att hjälpa parförhållandet under stressen från alla dagliga belastningar man möter. Barnet kan eventuellt försöka spela på oenigheter hos föräldrarna då det kan få ångest av konflikter och reagerar genom att pröva föräldrarnas enighet. Det blir också nödvändigt att använda mycket tid på att förklara för sin umgängeskrets, familj, barnets lärare, att barnet har ett osynligt handikapp som kräver klara gränser i samvaron. Ofta får man ställa sig in på att omgivningen är välmenande, men har mycket svårt att arbeta med barnet eller umgås med det på ett bra sätt i praktiken. Vanligtvis anklagar man adoptivföräldrarna för deras gränssättning, ända tills omgivningen lär känna barnet själva.
NÄR BARNET BLIR STÖRRE
När barnet blir större blir skillnaden mellan barnet och normala barn tydligare. Omgivningen är inte längre så tolerant och andra barn drar ifrån i utvecklingen. Det blir vanligtvis ett problem som också föräldrar till barn med andra former av handikapp upplever: barnet börjar bli utstött ur dom normala sammanhangen och drar sig kanske också själv undan (har t ex inte lust att gå i skola). Desutom kan svartsjuka mot mindre syskon och konflikter i familjen nå till en punkt där alla är totalt tömda på energi. Man måste ta ställning till om barnet ska stanna i hemmet eller vart det i så fall skall föras. Detta val är ofta mycket svårt för det blir tal om en antingen eller situation: att bevara sin familj och kanske mer normala syskon och till gengäld ge upp det att ha barnet i hemmet – eller behålla barnet därför att det är så svårt att hitta nåt annat ställe, och så till gengäld uppleva att familjen bryter samman. Generellt måste man alltid avväga sitt ansvar för sig själv och sin familj mot de mycket få saker man kan göra för ett barn med anknytningsstörningar. Barnets handikapp kommer under alla omständigheter att vara en fara för dess sociala liv, speciellt kommer stabiliteten i arbetslivet och parförhållanden att vara ett problem, liksom kriminalitet och missbruk. Her tror jag av egen erfarenhet inte att det lönar sig att behålla barnet hemma, men däremot att sätta klara ramar och betingelser för en samvaro. Det är viktigt att försöka komma underfund med sina egna gränser så att man ger barnet en känsla av att det ännu har sina adoptivföräldrar som föräldrar.
Till slut måste jag infoga att adoptivföräldrar ofta själva försöker klara av problemen alltför länge så barnets problem tas fatt i först i puberteten då en tidig behandling hade varit mycket mer effektiv. Öppenhet och beredskap att söka hjälp är en stor hjälp för både föräldrar och barn.
Litteratur:
Rygård, N.P. : tidlig frustration – selvorganisering hos svärt
belastade börn. Munksgaard, 1998.