Nytt på sidan:
Om anknytning
Anknytning
Med anknytning menas den psykologiska process som gör att vi mänskor känner samhörighet med varandra. Det är meningen att man skall vara anknuten till sina föräldrar och älska dom, vilket gör att man som vuxen också kan älska andra mänskor och ha goda relationer till dom. Anknytningen är en av de viktigaste faktorerna för att en mänska skall kunna vara en harmonisk och välfungerande vuxen.
I de flesta fall fungerar anknytningen utan problem. Det lilla barnet lär sig vem som är dess föräldrar och att föräldrarna tar hand om det och tillfredsställer dess behov. Barnet ger sina signaler (gråter, skrattar) och föräldrarna reagerar på dem, vilket gör att barnet lär sig att lita på sina föräldrar. En anknytning skapas.
Ibland går det snett av olika anledningar. Föräldrarna kanske själva har haft dålig anknytning till sina egna föräldrar och vet helt enkelt inte hur man ska göra med småbarn. De kan av olika anledningar vara oförmögna att klara av att tillfredsställa barnets fysiska och psykiska behov (t ex pga egna psykiska problem, alkoholism eller yttre omständigheter som krig). I såna fall utvecklar barnen störda anknytningsmönster, med medföljande problem senare i livet ifall de aldrig lär sig ett normalt anknytningsmönster.
Barn kan alltså ha en god eller dålig anknytning till sina föräldrar. Ibland har barnen inte några föräldrar alls, och i de fallen kan barnen ändå utveckla anknytningsmönster till sina vårdare ifall de har tur, men ibland lever de som i ett paus-tillstånd utan att knyta sig till någon.
Barn som adopteras har oftast störda anknytningsmönster. Har de haft tur har de varit i sin biologiska familj eller i en fosterfamilj innan adoptionen, men ofta har de varit på ett barnhem med en eller flera vårdare. Det blir då adoptivfamiljens jobb att försöka skapa en normal anknytning, trots barnets tidigare dåliga erfarenheter.
Alla adoptivbarn är med om åtminstone en förlust, nämligen att skiljas från sina biologiska föräldrar och att skiljas från det barnhem de vårdats i och de land de är födda i. De förlorar sin kultur, sin familjära omgivning och sitt språk och ofta också sitt namn.
Att skapa och stärka anknytningen
Då man adopterar ett barn gäller det att först och främst skapa en anknytning mellan föräldrarna och barnet. Barnet skall lära sig vem som är dess föräldrar och vem som inte är det. En del barn har ett anknytningsmönster som gör att de inte riktigt litar på att det finns nån förälder för dem. De kan sen när de kommer till sin familj totalt strunta i sina föräldrar och vilken som helst vuxen duger lika bra. De kan söka upp främmande vuxna i sin tro på att föräldrar ändå inte är att lita på, så man kan lika gärna gå till nån annan. Föräldrarnas uppgift är därför i början att lära barnet vem som är dess föräldrar och att man är föräldrar för livet, att man inte kommer att överge barnet (det här är en orsak till att äldre och personer med olika handikapp och sjukdomar inte får adoptera, eftersom adoptivbarn redan har varit utsatta för minst ett trauma försöker man att minimera risken för att de skall få föräldrar som dör i förtid). Detkan vara viktigt att andra än de närmaste familjemedlemmarna håller sig på avstånd under denna känsliga tid och inte håller i barnet eller tröstar det när det gråter eller uppvisar andra "föräldrabeteenden", annars kan barnet bli förvirrat och inte riktigt veta vem som är dess föräldrar vilket kan göra att anknytningsprocessen kan försvagas och försenas allvarligt. En tumregel säger att enbart föräldrarna och såna som bor i familjen (dvs vanligtvis syskon) får hålla barnet åtminstone de första 6 veckorna i familjen. Det här är mycket individuellt. En del barn anknyter sig snabbare, och för många är anknytningen ännu skör efter flera år.
Det finns olika saker som man kan göra för att stärka anknytningen. Man kan t ex se till att ha så mycket kroppskontakt som möjligt. Det här måste ibland göras gradvis med adoptivbarn som kanske inte är vana vid så nära kontakt. De har kanske legat i en barnhemssäng hela sina liv utan nån kroppskontakt, vilket betyder att varje liten beröring blir en stor sak för dem. Det gäller alltså att ta det långsamt och i barnets takt.
Om ett barn har växt upp på ett barnhem finns det en stor risk för att barnet är understimulerat. Redan det att gå till butiken kan därför vara en alltför tung och jobbig grej för ett sådant barn. Förälderns uppgift är då att vara en fast punkt i tillvaron och inte utsätta barnet för fler stimuli än det klarar av.
För ett barnhemsbarn som varit depriverat av stimuli kan det verka kaotiskt att komma ut i den värld med ljud, ljus, lukter och mänskor som vi andra är så vana vid och tar för givet. Allt blir ett enda kaos och det enda som kan lugna kaoset är en stabil och lugn förälder som genom en positiv anknytningsprocess kan ge barnet struktur och ordning i stormen.
Ibland måste man hålla om barn som har det jobbigt och svårt och inte riktigt är ”i kroppen”. Det finns t o m en speciell sorts terapi som tar fasta vid det här, Holding-terapi, och det är nåt som har varit till stor nytta för en del adoptivfamiljer. Barn som har varit depriverade kan behöva enormt mycket mer kroppskontakt än andra barn.
Ett mycket gott sätt att få kroppskontakt och skapa anknytning på är att amma eller hålla barnet i amningsposition och t ex mata det med nappflaska. Överhuvudtaget behöver dom flesta adoptivbarn få regrediera och vara små bebisar, att få uppleva de stadier där deras behov inte har blivit uppfyllda. Om man kan amma, är det det mest idealiska sättet, men det är det få mammor som kan (ofta är barnen redan så gamla att det är för sent att lära dem att amma). Men även om man kanske inte kan amma dessa barn, så kan man ändå gå in i samma symbios som nyblivna mammor och bebisar upplever när man håller barnet i bebisposition. I symbiosen stärks anknytningen allra bäst för genom den upplever barnet att mamman känner dess behov och kommer att tillgodose dem. Barnet upplever att det får mat när det är hungrigt, att vårdaren vet vad det känner och reagerar på det. Det skapar en grundläggande trygghed.
En tumregel säger att man i början med fördel kan behandla barnet som om det var hälften så gammalt som det var när man fick det vid adoptionen, och erbjuda det sånt som gällde då. Barnet får själv välja om det vill ha det eller inte (som t ex napp och sova i barnvagn). Barnet ska få regrediera och ta igen det som det missade när det var litet.
En annan tumregel som brukar stämma ganska bra är att det brukar ta ungefär lika lång tid som barnet var vid överlåtelsesögonblicket innan anknytningen var på plats. Nosipho var 5 månader när vi fick henne och vi kände att anknytningen var på plats cirka 5 månader efteråt, så för vår del stämde det bra.
Förutom då det gäller amning, så kan pappor skapa anknytning på precis samma sätt som mammorna. Det är inte könet på föräldern som är avgörande, utan hur ofta och på vilket sätt man är närvarande. Som vår kursledare på vår föräldraförberedande kurs sa (när vi väntade Noel): för småbarn är det inte kvalitet som gäller, utan kvantitet. Både när det gäller adopterade och biologiska barn så brukar de vara mest anknytna till den vårdare som tillbringar mest tid med barnet.
I övrigt gäller samma råd för adoptivbarn som för barn i allmänhet:
Ta inte barnets beteende personligt, kom ihåg att du är en bra förälder och ha tålamod!
Kroppskontakt
- bära i sjal eller annan bäranordning
- sova nära
- kramas
- massage, också med äldre barn
- beröring av handflator, kinder, fotsulor, dvs känsliga områden
på kroppen
- bada tillsammans
- dansa tillsammans
- babysimning
Ögonkontakt
- hålla barnet i amningsställning och se varandra i ögonen
Känslor
- beskriva sina egna känslor och barnets
- prata och berätta vad som händer och ske
- prata med barnet, med pauser där barnet kan svara
- stanna med barnet om det gråter, låt det inte vara ensamt
med sina hemska känslor. Du kan kanske inte trösta barnet, men
du kan i varje fall vara fysiskt närvarande
Ritualer
- gör samma sak på samma sätt samma tider på dagen
- lugn och ro vid måltiderna (en del barn behöver få
experimentera med maten, men trots att matsituationen då blir kaotisk
pga själva barnet, så kan man försöka att ha lugn
och ro runtomkring barnet, hos mänskorna runt barnet och i själva
matrummet)
Släkt och vänner kan hjälpa till med anknytningsprocessen genom att låta barnets allt agerande ske på föräldrarnas villkor. Om barnet vänder sig till nån annan vuxen så skall den andra vänligt föra barnet tillbaka till sina föräldrar. Alla andra än föräldrarna skall helst hålla sig på avstånd så länge som föräldrarna tycker att det är nödvändigt och först när föräldrarna säger att det är okej är det fritt fram att kramas och kelas och allt sånt som man gärna vill göra när man ser söta små ungar :-)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om du vill läsa mer om anknytning så rekommenderar vi boken Attaching in Adoption av Deborah Gray. Den är ett viktigt verktyg för alla adoptivföräldrar i vårt tycke!
Deborah Gray har även skrivit en mycket bra och välbehövd bok: Nurturing Adoptions: Creating Resilience After Neglect and Trauma - ett måste för föräldrar som har barn med post-traumatisk stress, något som många adoptivbarn lider av och som går att göra nåt åt
En bok som beskriver de olika teoretiska tankarna som finns kring begreppet
anknytning är
Attachment
Theory and Psychoanalysis
av Peter Fonagy (2001). Boken beskriver begreppet och på
vilket sätt de olika teorierna kring det sammanfaller eller är
differerar.
(Jag håller på och förbereder en text till denna sida om anknytning och stress hos adoptivbarn, men den får vänta tills vi hämtat lilla X och hunnit bli en familj ordentligt.)
Nedan finns lite mer läsning om ämnet, artiklar och länkar:
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artiklar:
Dansk artikel om anknytningsproblem (min egen översättning) Anknytningsproblem och anknytningsstörning hos adoptivbarn
Kort utdrag ur Ascha Phillips Saying no. Why It’s Important for You and Your Child
Länkar om anknytning/attachment/tilknytning
anknytning.nu - om anknytning på svenska. Rekommenderas!
tilknytning - Chiquitines-friends.dk beskrivning om vad anknytning är, på danska. Bra tips. Rekommenderas!
attaching in adoption - intervju med Deborah Gray som skrivit bok om ämnet
ABC Håll den viktigaste anknytningen vid liv tills barnet är vuxen - artikel om att hålla anknytningen vid liv under hela uppväxten
tilknytningsforstyrrelse hos børn - sida av Niels Peter Rygaard som är den ledande experten inom området i Danmark
Practical Attachment - amerikansk sida om att adoptera barn från barnhem
A4everfamily.org - bra artiklar om anknytning
Tilknytningsproblemer og tilknytningsforstyrrelse hos adoptivbörn - pdf-fil
Reaktiv tilknytningsforstyrrelse - norsk text
Attachment Theory - teorin bakom anknytning (attachment)
What is attachment? - grundläggande beskrivning om vad anknytning är
Emotional Learning in Infants: A Cross-cultural Examination
Children Need Touching and Attention, Harvard Researchers Say - artikel i Harvard Universitys tidning
Attachment
in a Group of Adult International Adoptees
Patricia Cogen - diverse artiklar om bl a anknytning