Böcker för barn och andra människor

Jag råkade nämna på ett internetforum att jag var irriterad på en del vuxna i mina barns närhet som fortfarande trots att det är tvåtusennånting insisterar på att dela upp böcker i pojk- och flickböcker, och vips hade jag två radiointervjuer på gång!

Här kan du lyssna och läsa mer om det här med indelningen av böcker. Det var jätteroligt att träffa Johanna Ventus och prata just böcker,  som har varit min passion så länge som jag har kunnat läsa!

Att läsa, och att läsa precis allting mellan himmel och jord, har minsann bidragit till att vidga mina vyer. Inte nog med att det är skön underhållning, man lär sig saker och ting utan att man ens märker det. Det är därför det känns så beklämmande att en del vuxna fortfarande i denna dag insisterar på att begränsa för en del barn, och då specifikt för killar.

Man liksom räknar med att tjejer läser allting, så dem behöver man inte satsa på, men killarna – de är ett problem. I stället för att verkligen göra nåt åt saken, så inbillar sig en del att de hjälper killarna genom att rekommendera böcker som tilltalar specifikt killar utan att tänka efter att alla kanske inte är likadana! Man kan inte dra alla ur ett kön över en kam – det finns så många olika varianter, och alla är när det kommer till kritan individer.

Vad kan man då själv göra för att få killar att läsa mera böcker?

Det som behövs är bland annat fler läsande manliga förebilder. Fler läsande pappor, farbröder, morfäder och män överlag. Män som visar att dom läser och som visar uppskattning för läsning, t ex min egen make som på kvällarna ibland sitter med en bok i soffan  i vardagsrummet. Pappor som läser för sina barn och som läser ALLT – också det som en del påstår är tjejböcker. För vet du vad – det finns ingenting som heter tjej- eller killböcker! Böcker går helt bra att läsas av precis vilket kön som helst.  Det värsta som kan hända är att man får insikter i hur andra människor tänker, något som kallas empati.

En annan sak som också kan begränsa är vad folk tycker är böcker och litteratur.

Nuförtiden är barnböcker så mycket mer än bara Wahlströms gröna o röda inbundna böcker! Förutom vanliga romaner finns det fantastiska bilderböcker. Det finns lätt att läsa-böcker, det finns faktaböcker, det finns serietidningar och min favorit som inkörsport för äldre barn som inte är så vana vid att läsa: serieromaner (graphic novels).

Ungdomsböckerna är inte vad de en gång var, utan en mycket bredare kategori som numera läses lika mycket av vuxna som av tonåringar. På engelska kallas de Young Adult, YA – ett begrepp som jag tycker funkar bättre som försäljningsknep.

Det kommer hela tiden fler och fler riktigt jättebra barn- och ungdomsböcker och det är så synd att barn som växer upp utan några som helst fördomar helt i onödan ska pressas in i kategorier som de själva inte har bett om.

Böcker är till för att utvidga världen, inte begränsa den.

imgp4481

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Det finns ingenting som heter politisk korrekthet

Det finns ingenting som heter politisk korrekthet.

Det finns bara något som är anti-politisk korrekthet. Anti-politiska korrektheten är en uppfinning från amerikanska universitet (ursprungligen från vänstern till på köpet…) som har gått och blivit mainstream och som gör att högern kan skörda vinster här och där på vårt jordklot.

Det behövs en gemensam fiende för att förena folk. För att få dem att bortse från sina skitjobb, skitvillkor, skit allting. För att vilseleda och rikta uppmärksamheten mot de mer komplexa och svårförklarliga fenomenen som ligger bakom arbetslöshet och hopplöshetskänslorna.

 

En sådan påhittad fiende är den politiska korrektheten.

 

”Nuförtiden får man inte säga som det är!”

(enligt vem?)

 

”Allt ska vara så himla politiskt korrekt hela tiden”

(det du nu är upprörd över är att folk tycker att man ska behandla andra med respekt)

 

”Ja, jag har alltid sagt ___ eller gjort ___ och jag har inte menat nåt illa med det – nu får jag inte ens göra det!”

(det har du alltid fått göra – men andra får också tycka att du är en fördomsfull idiot som säger ___ eller gör ___)

 

”I Sverige/Finland/fyll i valbart land får man inte tycka vad som helst nuförtiden utan att PK-maffian sätter igång!”

(jo, det får man – har du inte märkt? Det blåser högervindar världen över. Det är du som tycker att man inte får tycka vad som helst – du som säger att man inte får tycka att det du säger är respektlöst. Här i _fyll i land_ är det lika vanligt om inte vanligare att anti-PKmaffian sätter igång och pepprar diskussionsfälten med sina argument än tvärtom)

 

Det vi behöver motarbeta är inte den politiska korrektheten, som aldrig har funnits.

Det vi behöver motarbeta är anti-politisk korrekthet. Att få bete sig som ett svin på andras bekostnad.

 

Läs mer här:

Political correctness: How the right invented a phantom enemy.

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Pojkböcker är bara för pojkar

”Om jag läser boken Vargbröder så kommer det att växa ut en snopp på mej!”

”Men mamma – herregud som du låter!”

”Det är med flit – ibland när man pratar med folk och dom säger nåt absurt, så märker dom det inte ifall man inte själv poängterar det absurda. Det är det jag gör – säger att jag kan få en snopp om jag läser pojkböcker. Som om det skulle hända liksom! Men vad tror dom händer om en flicka läser det som dom kallar en pojkbok, eller om en pojke läser det som dom kallar en flickbok? Det enda som händer är att den som läser antagligen blir bättre på att förstå hur andra människor tänker.”

”Knäppt”

”Jepp. Det är som när du var liten och du och en annan pojke hade på er strumpbyxor. Ni var alltså bebisar, och den där andra pojkens farfar sa åt pojkens mamma: ”hur kan du ha strumpbyxor på ungen – tänk om han blir homosexuell?”. Han skämtade, men nånstans därunder så fanns det allvar. Han var på riktigt rädd att pojken skulle växa upp och inte bli lika macho och så kallat manlig som sin far och farfar.”

”Det är såna där som röstar på Donald Trump”

”Just det. Och dom där så kallade machotyperna – en av dom svimmade redan bara av att vara med på ett ultraljud när frun var gravid.”

”På riktigt?”

”På riktigt. Kommer du ihåg din kompis S? Minns du hur han hela tiden gick omkring med en sopborste? Vad tror du en del människor skulle ha tyckt om det?”

”Att han kanske höll på med sånt som kvinnor gör. För förr i tiden var det bara kvinnor som städade”

”Jepp. Är det inte absurt? Nu går vi och städar köket”

 

Att tänka på:

  • J.K. Rowling heter inte Joanna Rowling på bokomslaget – för i så fall skulle hon inte ha sålt lika många böcker till pojkar, eller framför allt till vuxna som köper böcker till pojkar.
  • Folk klagar på att pojkar inte läser så mycket böcker. De har också kommit fram till att pojkar mest läser böcker riktade till pojkar medan flickor läser böcker riktade till alla. Så prackar de ”pojkböcker” på pojkarna som redan läser lite, och sen blir folk förvånade över att nästa generation, och nästa, och nästa, växer upp och fortfarande har kvar samma gamla stereotyper… Och pojkar som läser mycket blir stigmatiserade för att de läser böcker skrivna av alla. Också det som inskränkta personer kallar flickböcker.
  • Lättaste sättet att lära sig ett nytt synsätt är att befinna sig inne i någon annans huvud – telepati i bokform.
imgp3920

När ska 1950-talet ta slut?! ”Flick-” och ”pojkböcker” hör inte hemma på 2000-talet!

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Denna dagen, ett liv. Och alla andra dagar också!

Ibland glömmer vi bort saker och ting. Vi om-berättar hela tiden vår historia och varje gång vi tar fram ett gammalt minne så ombearbetar vi det utgående från den person vi är just nu.

Ibland glömmer vi därför bort saker och ting och skapar helt nya minnen.

imgp7694

Plötsligt dök det upp en länk i min Facebookfeed som fick mej att komma ihåg varför jag ville bli psykolog!

imgp7953

När jag gick i gymnasiet bad jag min psykologilärare om boktips och ett sånt boktips var Viktor Frankls ”Livet måste ha mening”. Såhär sett i backspegeln var det precis i det ögonblicket mitt liv kurvade åt ett annat håll än jag var på väg. Innan tänkte jag mej något konstnärligt, att bli inredningsarkitekt eller nåt, men efteråt hade jag utan att jag insett det ändrat riktning i mitt liv.

Jag ville ha en mening med mitt liv och den meningen var att hjälpa andra.

Sen kom vuxenlivet emot och jag lyssnade för mycket på omgivningen som sa att jag var naiv. Jag fortsatte trots det att hjälpa andra så gott jag kunde, men på andra sätt än jag hade trott.

imgp8448

Så dök den då upp i min Facebookfeed, länken som gjorde att mitt liv på nåt sätt gick hela varvet runt. Att cirkeln blev sluten.

Utan att jag märkte det föll pusselbitarna på plats.

Min tonårshjärna visste mycket mer än min framtida vuxenhjärna!

Jag visste redan då vad jag ville bli i livet – nöjd med mej själv. Och det var det som jag behövde hålla fast vid!

Inte konstgjorda ambitioner som omgivningen försöker pracka på alla människor, utan det där som tonårshjärnan ville. Att hjälpa andra och på det sättet bli nöjd med mej själv. Att vara en del av familjen och samhället. Att hitta mening i mitt liv och i det jag gör, vare sig det består i att ta hand om mina barn eller att skriva om svåra saker på min blogg så att jag på det sättet hittar mening i dem.

imgp8290

Neuropsykiatern Dan Siegel sa annat bra också i sitt snack (kolla upp det här – scrolla fram till Dan Siegel). Bland annat om hur få människor kommer till en terapeut med en skräck över var de befann sig innan de föddes. Och om hur vi upplever tiden lineärt, men varje stund innehåller alla möjligheter. Det som har varit finns kvar nånstans – vi kan bara inte uppleva det eftersom vi upplever tiden lineärt.

 

Dan Siegel har varit med och skrivit den bästa boken som man behöver som förälder – The Whole-Brain Child

The Self is Not Defined by the Boundaries of Our Skin

”When we help others, we all win”

On the power of harmony, cultivating “mindsight,” and why you should learn to think more like a teen:.

”there’s no reason you have to choose between doing the things you enjoy and helping others”

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Jag lovar att alltid säga till när någon säger något rasistiskt

022

Ingen av oss är så färgblinda att vi inte ser skillnad på hudfärg på folk. Och det där märker barn och blir bara förvirrade om vuxna insisterar på att vara ”färgblinda”

En gång i tiden fanns det en Facebookgrupp som hette ”Jag lovar att alltid säga till när någon säger något rasistiskt”, och jag gick med i den.

Och jag har hållit mitt löfte.

Ibland  säger folk rasistiska saker med uppenbart syfte att väcka uppmärksamhet.

Ibland säger de rasistiska saker av ignorans. För att de ”alltid har gjort så”.

Ibland säger de rasistiska saker och tror att dom i själva verket säger sånt som är snällt och välmenat.

I alla de där fallen säger jag till, så vänligt jag förmår och hänvisar till vidare läsning eller vidare dialog.

Ibland ändrar folk sig. Inser att bilden de länkar till kommer från en rasistisk sajt. Inser att de inte tänkt tillräckligt mycket igenom det här med ”färgblindhet”. Inser att de kanske inte roade så mycket som lät rasistiska när de använde n-ordet.

Ibland blir folk bara arga.

Jag tar emot alla de här reaktionerna och rymmer dem, för mina barns skull. Det är för deras skull jag gick med i den där gruppen. Det är för deras skull jag testar mej fram med olika svar.

De skall inte ha en mamma som inte har någon aning om vad man ska säga när ens klasskompis berättar en rasistisk vits.

De ska inte ha en mamma som inte vet vad man kan göra när folk envisas med att röra vid ens hår.

De ska inte ha en mamma som inte vet vad man ska svara när kompisar kommenterar ens utseende.

De ska ha en mamma som har svaren på en del av de där frågorna. Som har vadat igenom träsket av fel-svar och rätt-svar och något ditåt-svar. Som tar smällarna för deras del. Som är den som är obekväm och jobbig att ha att göra med, för man får ju aldrig bara prata som man vill. Som är den som trots att hon är nervös precis varenda gång, trots att hon varenda gång frågar sig om hon gjorde rätt ändå gör det. Som ställer sig på barrikaderna för sina barn, också när omgivningen tycker att det är frågan om en struntsak.

Det är viktigare att mina barn får en trygg uppväxt och får hjälp när de utsätts för rasism, än vad folk tycker om mej.

Jag kan ta att folk inte alltid gillar mej. Det har alltid funnits folk som inte förstått sig på mej och som har baktalat mej och varit arga på mej för allt möjligt. Jag blir ledsen och sårad, men jag vet att jag överlever sånt. Jag kan ta emot de här smällarna så att jag har en färdig kommentar åt mina barn den dag när de behöver det. För den dagen kommer förr eller senare (och har redan varit här).

”Nej, det är inte dej det är fel på – och du kan säga såhär i en sån situation”

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Tack! <3

030

Vilken respons det blev på inlägget om min förlossningsskada – tusen tusen tack alla som gillat och delat och kommenterat och pratat och delat med sig av både sympatier och egna berättelser!

Det här är helt klart något som man behöver prata mer om. Vi behöver prata mer om kvinnokroppen och vi behöver sluta lida i tysthet bara för att det är ”ofint” att prata om sånt.

Det är bara så himla svårt. Det är så ingrott i vårt samhällssystem att kvinnors smärta, kvinnors problem inte är viktiga. Det är så himla svårt i just mig, för jag vill ju vara en ”duktig flicka” och ”hövlig” och anpassa mej. Ändå kan jag liksom inte låta bli ibland. Men när det gällde det här har jag låtit bli alltför länge insåg jag plötsligt i förrgår.

Jag önskar att jag hade skrivit det där inlägget långt tidigare, nu när jag vet hur responsen var!

Ibland är det som om budskapet går fram lättare när man skriver ner något. När mottagaren läser i stället för lyssnar.

Det är ju så vi gör här hemma i min familj – vi skriver lappar till varandra om olika saker som är jobbiga eller som är bra. När man pratar blir så mycket annat inblandat i konversationen (tonläge, utseende, personlig historia), men när man läser är det bara budskapet i orden som kommer fram.

Jag har levt med min förlossningskada så många år redan och pratat om det med alla möjliga personer, men jag har aldrig satt mej ner och skrivit ner allt på ett och samma ställe och på ett forum där jag kan nå de flesta jag känner på en och samma gång. Jag är jätteglad att jag äntligen fattade mod och skrev ner allt och tryckte på publicera!

Det här är varför man har en blogg – för att nå fram till människor, för att ha en dialog. Tusen tack än en gång alla ni som gett respons på olika sätt och vis! Ni är bäst! <3

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Mina 100 mål i livet (de är visst bara fyra stycken!)

Ibland kan saker som på ytan ser roliga och lättsamma visa sig ha mycket mer djup och säga mer om en som person än man någonsin tänkt sig. Lite som vilken slags frisyr man har, eller om man ens har en frisyr, vilken slags bil man kör, vilket hus man bor i och vilka människor man omger sig med.

En sån grej är det här bloggfenomenet ”100 mål att nå”. Det startades av Blondinbella som listade sina 100 mål, och har spridit sig hit och dit i bloggvärlden.

Ett roligt tidsfördriv kan det tyckas på ytan, men det är ett mycket djupare inlägg än så. Våra 100 mål, eller hur många man får ihop, säger något om våra värderingar och om vad vi tycker är viktigt här i livet.

Tidstjuven skrev ungefär vad jag tänkte när det gäller den saken.

Ibland känns det som att vi lever i en värld där alla är så besatta av att uppfylla sig själva och nå så orealistiskt höga mål att vi missar mycket längs vägen och glömmer det som är allra viktigast. Det vill säga nuet och det egna välmåendet. Sist och slutligen är det rätt ledsamt att ha som mål att bli ekonomiskt oberoende och resa jorden runt ifall det samtidigt innebär att man glömmer bort att uppskatta vardagen och att man bränner ut sig på kuppen…

Precis så tänker jag också. När jag funderade på 100 mål för mej att nå så tog listan slut rätt så fort.

Såhär ser min lista ut:

  1. sova bättre på nätterna.
  2. skriva någonting 5 dagar i veckan
  3. ta upp min hemmayoga igen efter pausen
  4. någon gång besöka Chelsea Flower Show

Resten tar jag sen när det händer. Mina barns liv är deras egna och om de gifter sig så gör de det och då kommer jag att stödja dem. Gör de det inte så stödjer jag dem också. Får jag barnbarn så blir det kul. Får jag inte så hittar jag säkert på nåt annat att slösa min extra kärlek på. Stressa mindre gör jag redan så gott jag kan, så det ser jag inte som ett mål i sig. Resor kunde vara kul, men de tar jag sen om jag har råd till det. Jag värdesätter tid mer än pengar och väljer därför bort lättfådda pengar i form av sponsorer till bloggen och jobb som gör att jag inte kan vara hemma och göra det som jag vill mest: vara hemma när barnen inte är i skolan, sitta vid min dator och skriva texter och fotografera. Leva med mig själv som person, leva med mina livsval och mina värderingar.

Varför stressa mera för något som jag ändå inte vill ha liksom?

Man behöver inte bli ekonomiskt oberoende och resa jorden runt för att hitta sig själv. Man kan göra det precis där man bor. Tricket är att inte önska sig fullt så mycket. Behöver man inte nya designerskor och väskor och dyra gallerimålningar så behöver man inte stressa mer utan kan vara nöjd med loppisfyndade saker och konst som man tillverkar själv.

IMGP8532

Hur jag än vrider på saken så har jag det ändå bättre än största delen av befolkningen på vår planet.

Trots husskulder, trots brist på pengar varje månad, trots kaos i familjelivet ibland (konstant).

Jag bor i ett fredligt land i ett hus och har mat på bordet precis som mina tre barn som går i en skola där man tar i beaktande deras behov. Vad mer kan man önska? Allt det andra är bara gräddet på moset, och välkommet om det dyker upp, men inte mål som behöver ödslas energi på tycker jag.

Tricket med att få vad man önskar sig här i livet är inte att önska sig mer – det är att önska sig mindre.

Att stanna upp och fundera: vad är det jag vill här i livet? Vad är viktigt för mig? Vill jag leva nu eller vill jag leva sen? Vad kommer jag att ångra mej när jag är på min dödsbädd?

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Fördelarna med att bo i sitt nya ”barndomshem” – det blir lite extra magiskt!

003 (2)     128 130

 

En gång när jag var liten trodde jag på magi. Eller många gånger. Riktigt riktigt många gånger, ända tills min hjärna hade mognat vare sig jag ville det eller inte, och jag med den, och det var slut med allt magiskt tänkande.

Jag var liten och satt i fören av en båt och såg hur min skugga speglades i vattnet, och från min skugga lyste det strålar åt alla håll där båten bröt vågorna. Jag var havsdrottningen, och jag hade speciella krafter som nu först uppdagades när jag satt där i båten och gled över vattnet.

Jag hade en magisk sten och man kunde ta bort vårtor och sår med den. Så hade släktens gamla gummor sagt åt mej, eller kanske dom mest hade pratat om bomullssnören och att knyta en knut runt vårtan och gömma den under en sten, men jag tyckte min lilla runda sten såg så magisk ut så den skulle säkert funka utan trådar och gömmor.

Jag satt framför krubban som jag hade radat upp och gjort stjärnor i soten i den öppna spisen, och jag tänkte att om jag koncenterar mej riktigt mycket så kanske, kanske världen kan bli lite mindre farlig, lite mer snäll, lite mindre krig. Kanske dom har rätt, dom vuxna att om man ber riktigt ordentligt och snällt så blir världen annorlunda?

När jag var liten kunde vuxna ibland läsa ens tankar och det var lite magiskt det också. Sen kunde dom plötsligt inte läsa några tankar alls, och magin försvann bit efter bit. Till sist hade jag också en sån där vuxen hjärna och jag glömde nästan bort hur det kändes att leva i en värld med magi.

126
Nu har min hjärna börjat trolla med mej igen, för trots att jag ibland inte minns vad jag gjorde igår, eller vart jag lade nycklarna så minns jag helt plötsligt den magiska värld som fanns när jag var liten.
Jag minns hur det kändes att leva i en värld av jättar, mäktiga jättar som var både kärleksfulla och lite skrämmande ibland. En del av dom där jättarna var fullständigt oberäkneliga och dom var man lite extra rädd för. Andra kunde förvandlas till en varm kram, till en människa som helt plötsligt var på ens egen nivå och som såg en i ögonen och som bara sa kärleksfulla saker till en. Jättar och jättemöbler, för stolarna var enorma på den tiden och bordet var högre än jag själv.

Med min vuxna hjärna vet jag varför jag minns så mycket helt plötsligt, för jag har lyckas återskapa min magiska barndomsvärld i mitt hem, med nästan samma bord, nästan samma stolar, och framför allt den här hösten – med samma magiska ljus, och till och med ibland med glada barn som leker som vi gjorde när jag var liten. Men min barnhjärna och jag vill inte veta nånting sånt, vi vill tänka på vårt eget sätt, så vi har kommit fram till att det var nåt helt annat som hände.

Någon sade: simsalabim, någon använde ett trollspö och en trollformel och vips fanns alla barndomsminnena där!

och en liten gnutta mer magi i mitt liv.
015

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Saker jag inte vågar berätta

För några år sen drog en bloggare igång en engelskspråkig grej inom bloggvärlden: hon skrev en lista på saker som hon inte vågar säga till sina bloggläsare. Bloggvärlden blir ofta glättig och glad och lite väl mycket yta, speciellt om man bloggar om inredning och pyssel och som motvikt till det ville hon visa lite mer av verkligheten, av det som hon är rädd för att visa.

Bloggare är också riktiga personer, med riktiga liv och riktiga rädslor. Ibland glöms det liksom bort.

Det gav gensvar hos många bloggläsare och andra bloggare och till sist blev det en hel rörelse med bloggare som visade upp sånt som dom var rädda för att visa, och på nåt sätt gjorde bloggandet en liten smula mer äkta på kuppen.

Det här var alltså en rörelse främst inom engelskspråkiga bloggar och det var redan några år sen, men Aunt Peaches – en av mina favoritbloggar, som jag nämnt flera gånger här på bloggen – gjorde sin egen lista häromdagen. Hon hade några saker som hon behövde säga till sina bloggläsare, och gå in och läs där – det är verkligen tänkvärda saker!

Det fick mej att tänka på om det finns nåt som jag inte vågar säga. Min första tanke var att nej, jag säger ju allt sånt som jag tycker är jobbbigt, som jag skäms över (som t ex mina eksem, att jag har PTSD efter förlossningen, att vi har det rörigt hemma, överhuvudtaget mitt utseende) och som jag är nervös inför (jag är t ex precis som alla andra nervös när jag ska träffa nya mänskor i stora grupper), men vid närmare eftertanke var det nog inte sant – det finns nog saker som jag också tycker är jobbiga och som jag undviker här på bloggen.

Jag brukar varva det glättiga, glittriga och glansiga här på bloggen med mer djupa inlägg och artiklar, men den senaste tiden har vi haft så bråttom med renovering så det har bara blivit yta, så det sitter på sin plats med lite djup tycker jag. Det här blev långt! Jag har jättesvårt med att skriva kort och koncist – önskar att jag var en sån där som direkt klarar av att säga i korthet det som är kärnan i själva texten, men jag är inte sån!

sakerjaginte

Saker jag inte vågar berätta åt dej:

  1. Jag gillar inte Mumin.

Det är nästan helgerån att säga det när man är finlandssvensk, men jag gillar inte Mumin! Varken i böckerna, på muggarna, i tidningen – ingenstans. Det här är minsann nåt som jag brukar ligga lågt med såhär på internet, för det känns respektlöst att gå omkring och inte gilla nåt som så många gillar, så det här är nåt som jag inte har vågat säga! Men nu har jag outat mej själv som en som inte gillar Mumin. Det gör varken till eller från i bloggvärlden vad jag har för åsikter om Mumin tack och lov!

När jag var liten var jag rädd för ”Vad hände sen”-boken, den där läskiga boken där lilla My var försvunnen (hon var alltid så elak) och Mumin letade efter henne och det var hål i alla sidorna. Den var superläskig och mardrömslik tyckte jag. Sen blev jag stor och tyckte fortfarande inte om Mumin. Vi flyttade till Danmark och nästan alltid när nån kom från Finland och hälsade på oss hade dom med sig nån Mumingrej. Och jag tackade glatt och tog emot, men det jag inte vågat säga såhär offentligt är att jag inte ens då gillade Mumingrejorna! Helgerån, jag vet.

  1. Jag tycker inte alls om min kropp.

Jag tycker inte om att ha stora bröst (men du har ju inte stora bröst! säger folk då. Sen får dom se min BH och blir helt paffa. Grejen är att jag hela tiden försöker klä mej så att jag ser ut att ha mindre bröst. Jag tycker inte om dom! Inte det minsta. Dom är alltför stora, och jag var aldrig en sån som ville ha så stora bröst, men det bara kom av sig själv när jag blev gravid och inte försvann dom efteråt heller. Det är så himla svårt att hitta kläder som ser snygga ut när man har stora bröst och om man sen klär sig i nåt som är mer åtsmitande så känns det som att alla bara tittar på mina bröst hela tiden. Då brukar jag kompensera med att antingen klä mej i svart eller ha nåt stort halsband på mej så att uppmärksamheten flyttas lite högre upp. Plus att jag hukar mej och har axlarna i fel ställning för att liksom minska på hur stora mina bröst ser ut. Jag önskar att jag var en sån där person som helt kunde strunta i hur jag ser ut och hur andra reagerar på det, och i stället gick med rak rygg hela tiden! Men det känns jättejobbigt om brösten t ex nuddar vid nån annan, så jag kryper ihop i stället.

Jag tycker inte om att gå omkring och ha gravidmage utan att vara gravid. Min mage har aldrig haft chansen att dra ihop sig efter graviditeten för jag har hela tiden spända muskler i magen som gör att den sväller upp och putar ur och inte ryms i vanliga byxor alla gånger. Efter graviditeten sa N:s kollega: ”Åh, vad du ser slank ut! Du har redan fått tillbaks din vanliga kropp!” och jag kände inte för att rätta till henne och säga att nä, jag har inte fått tillbaks min vanliga kropp – jag har gått ner i vikt när jag var gravid och jag var inte så här slank innan. Sen kickade hormonerna in och alla mina muskelproblem pga förlossningen och sen dess har det inte varit tal om att se slank ut. Ibland ser jag bara gravid ut och då brukar nåt b arn alltid säga ”Mamma, det ser ut som om du har en baby i magen” och jag blir fortfarande lika ledsen varje gång, även om det redan har gått snart 12 år.

På grund av dom här sakerna så HATAR jag att shoppa kläder. Jag gör nästan vadsomhelst annat än shoppa kläder för jag blir bara på dåligt humör av det.

Jag vågade fota mitt ansikte ifjol, för ansiktet blir helt ok på bild i vissa vinklar, men kroppen – där tog både armarna och modet slut. Det jag borde göra är ta helkroppsbilder på mej själv, och gärna lite mer lättklädda till och med, för det är det som jag har problem med. Men jag vill inte! för jag vill inte se ut så som jag ser ut när jag ser mej själv i spegeln. Jag vill varken vara söt eller ful – jag vill bara vara jag.

Jag tycker inte om att min kropp inte funkar som jag tycker att den borde. Den är full av inflammation, full av allergier, full av eksem och full av hormonstörningar och muskler som inte funkar som dom ska. Fast jag försöker styra över den med diet och annat så gör den ändå vad den tycker. För det mesta går jag inte och tänker speciellt mycket på det, men ibland så kokar det över och jag når den där väggen och då kommer all ilska och besvikelse över min kropp fram till ytan. Sen lägger jag locket på igen.

  1. Jag kan inte tåla trender!

Jag får i nerverna av ”det här är mode nu” och ”det här kommer att vara mode den här sommaren”. Jag vill gå omkring och göra som jag tycker och inte behöva tänka på om nåt är mode eller inte. Jag tycker inte det är sunt med att följa trender. Jag vet att det är ett fenomen som alltid har existerat, för det är mänskligt att det finns trender eftersom vi är flockdjur och påverkas av varandra, men det där att man medvetet ska FÖLJA trender – det känns osunt.

Jag försökte mej en gång följa trender jag också, när jag gick på sjuan och ville ha jeans som alla andra för jag ville inte få höra att jag trodde att jag var nån och annat sånt där som dom äldre i skolan ropade efter mej, men jag insåg att jag inte alls mådde bättre eller hade nåt bättre liv trots att jag gick i jeans och jeansjacka som alla dom andra. Det gjorde noll skillnad. Folk var lika elaka mot mej ändå, så jag kunde lika gärna gå omkring klädd som jag själv ville och få kritik än att gå klädd som dom ville och få kritik.

Jag följer såklart en del trender ändå, men mer omedvetet än medvetet. Jag vill hellre vara en som skapar trender än en som följer trender, och då får man räkna med att folk inte alltid förstår en eller att en del tycker att man har dålig smak och kommentarer som ”jag skulle då aldrig våga!” eller ”jo visst är det snyggt, men det skulle inte passa hemma hos mej”

  1. En gång blev jag utkickad från en universitetskurs för att jag vågade fråga föreläsaren om hen kunde förklara ett begrepp närmare. Minst halva klassen hade inte förstått ett dugg av vad personen i frågade försökte förklara, men när jag ställde mej upp och ställde frågan så var jag plötsligt väldigt ensam om det. Noll andra personer sade att dom hade haft samma funderingar. Noll. Föreläsaren ifråga ansåg att jag hade lägre intelligens och kickade ut mej från en annan kurs som hen skulle hålla och det hjälpte inte att jag överklagade till institutionsrådet.

Jag lärde mej att psykologer, både blivande och såna som jobbat sen länge, är precis lika mänskliga som alla andra och inte vågar ställa upp för andra om dom är rädda för sitt eget skinn. Och att jag tydligen är en sån person som tycker det är viktigare att man ställer sig på barrikaderna och säger ifrån än bara flyter med och är en ja-sägare.

Jag lärde mej att det är viktigare att leva med mej själv än att personer jag inte bryr mej det minsta om hålls nöjda. Plus att det inte var lika viktigt för mej att ha bra vitsord som att ha rättvisa. Jag blev på kuppen desillusionerad om hur bra självinsikter psykologer har, och har fortfarande kvar en bitter smak när jag tänker tillbaks på mina universitetsstudier.

  1. Sen finns det flera saker som jag inte kan säga därför att det gäller förhållanden till andra personer som jag tidigare umgicks med och som det inte är lämpligt att skriva om på nätet eller ens snacka om med vem som helst. De är en del av mitt liv, nuförtiden en mindre, ibland en större, och mitt liv på min blogg ser därför lite fel ut för att jag aldrig snackar om dom här sakerna. Men det kan jag helt enkelt inte göra.

Det finns så många som känner mej som läser bloggen, både nära vänner och bekanta, både vuxna och barn. Både föräldrar till mina barns kompisar och ibland mina barn själva (ifall dom orkar – vanligtvis orkar dom inte läsa igenom vad mamma har skrivit!), så en del saker måste helt enkelt förbli oskrivna här på bloggen.

Ni får helt enkelt lov att tro på mej när jag säger att det finns mer i mitt liv än bara det som syns här på bloggen, och allt är inte glatt och glitter hela tiden. Men mest av allt vill jag fokusera på det positiva, för det är från det som jag får min energi! och det är det som gör det lite snedvridet ibland, och som gör det nödvändigt med såna här blogginlägg.

 


 

Nu vill jag utmana dej som har läst den här texten så här långt – vad är det du är rädd för att berätta åt andra? Vågar du skriva det på din blogg, eller vågar du säga det åt någon du känner? Vad skulle hända om du gjorde det? Oftast känns saker och ting mycket värre inne i våra huvuden, men när vi väl har sagt dom släpps dom lösa utan att det händer nånting annat än att vi plötsligt har visat oss vara precis lika mänskliga som alla andra!

 

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

om det där med att säga ifrån

Det tog mej jättemånga år att inse att jag var mobbad. Att jag hade blivit mobbad i skolan, och att jag blev det nu igen. Jag hade liksom inte satt ihop två och två, för jag var ju inte en sån där som blev mobbad, väl? Jag var ju en sån som stack ut och som därför fick räkna med kritik, men mobbad – inte jag inte. Det var ju kritik – inte mobbning.

Jag gick i skolan som jag älskade, och ju äldre jag blev, desto fler elaka kommentarer kom det. Men det räknades inte på nåt sätt, för nästan alla fick ju höra elaka kommentarer då (det som idag skulle räknas som mobbning). Det var ingen som sade ifrån, det var ingen vuxen som ingrep eller som förklarade för oss vad som var hövligt mänskligt beteende och vad som var trakasseringar och mobbning. Mobbning var fysisk mobbning när man slog och sparkade och slängde i soptunnor, och nåt sånt var jag inte utsatt för, och dessutom kunde jag ju inte vara mobbad för jag hade ju kompisar, och såna som blev mobbade – det var såna som det var synd om, och inte jag för jag hade det ju så bra och var bra i skolan.

Jag blev mer och mer ledsen för varje skolår. Jag önskade att jag var pojke och jag hatade att jag var flicka, för flickorna var så elaka och det fanns så mycket förväntningar på flickor. Flickorna hade innegrupper och utegrupper och om man inte betedde sig så som innetjejerna tyckte så åkte man ut. Sen var det ”synd om” en, och dom såg ner på en för att man var en sån där stackare som inte var inne. En del populära flickor väljde och vrakade mellan kompisarna och alla vi som ibland fick vara med och leka och ibland inte blev så ledsna när vi blev ratade. Jag hatade verkligen att vara flicka och önskade att jag hade haft en storebror som kunde hjälpa mej, eller att jag själv hade varit pojke.

Ju äldre vi blev, desto mer komplicerat blev det. Jag var fortfarande samma nörd i själ och hjärta som jag alltid varit. Men på utsidan såg jag annorlunda ut. På utsidan såg jag ut som en söt tjej som sade sina åsikter och som tog för mycket plats – mer plats än hon borde ha fått tagit. Söta tjejer skall inte sticka ut! Jag märktes, jag stack ut. Jag ville vara mej själv, som är en person med en stark personlighet, men det kom med ett pris – det kom med en massa tisslande och tasslande, och med tiden allt mer avundsjuka. I början höll sig avundsjukan på en låg nivå, men med puberteten blev det mer och mer öppen avundsjuka. Mer och mer ”du ska inte tro att du är nån!”. ”Men det gör jag ju inte! jag tror inte jag är nån, jag vill inte vara populär, jag vill inte att folk skall tissla och tassla om mej, jag försöker inte flörta med killar utan jag är bara sån här! jag är intresserad av folk, jag tycker om att höra på deras historier, och det tycker killar om och om killen du är kär i blir kär i mej så är det inte mitt fel – du kan också snacka med honom om du känner för det. Varför blir du dessutom så rädd att han skall vara intresserad av mej? Det vet ju alla (eller åtminstone jag, efter alla års bearbetning) att ingen kille nånsin kommer att vilja vara ihop med mej.”

Jag har alltid haft lätt för att prata med mänskor, stora och små, gamla och unga, killar och tjejer. Det är en sån egenskap som gör att man märks. Man är extrovert, utåtriktad, och det sitter så i min ryggrad så det kan jag inte ändra på! Det är som att ta bort en del av min hjärna – det skulle inte vara jag längre om jag ändrade på den biten. Det är min personlighet och det borde vara en mänsklig rättighet att få ha sin personlighet intakt!

Jag kände mej mer och mer ensam trots att jag hade vänner på ytan. Det såg alltså ut som om jag hade vänner, och populära vänner till och med, men jag mådde bara sämre och sämre. Jag var alldeles ensam kändes det som och det enda jag fick höra dag ut och dag in var hur tjock jag var (kolla, dina lår är såhär mycket tjockare än mina!), hur små bröst jag hade, hur ful jag var, hur jag aldrig skulle få nån pojkvän (stackars dej som bara ska höra på hur vi snackar om våra pojkvänner, nå, förr eller senare får du väl nån du också), hur irriterande det var att jag var bra i skolan och skadeglädjen om jag nån gång inte hade 10 i ett prov.  Skadeglädjen varje gång jag misslyckades med nåt. En gång (eller var det fler gånger?) fick jag höra att jag borde vara i helvetet där jag hörde hemma. Det var då efter att jag mot alla odds hade fått en pojkvän och tydligen inte var en sån där total loser längre. Flera gånger fick jag höra rakt ut i ansiktet att jag inte skall tro at jag är nånting. Det tisslades och tasslades och via en kompis fick jag ibland höra om hur mycket folk talade illa om mej bakom min rygg. Hur dom tyckte att jag inbillade mej att jag var bättre än jag var, och att jag tog för mycket plats och var för irriterande helt enkelt. Jag gjorde folk ledsna genom att vara sån som jag var fick jag höra. Det  var min personlighet det var fel på.

Det ironiska är att jag inte ens var intresserad av vare sig hela pojkvänshallojet eller popularitet eller att sticka ut eller att jämföra mej med nån annan person. Det enda jag var intresserad av var böcker och att prata med folk. Att läsa böcker i biblioteket, att läsa böcker hemma, att gå hem till min enda nördiga kompis och läsa böcker tillsammans med henne och att prata och filosofera. Där bland böckerna kändes det bra. Där fanns det oändliga möjligheter och oändliga historier och oändligt med roligt  och massor med inspiration till filosoferandet – det hände liksom allt i böckerna och man kunde lära sig precis allt man ville! Där bland böckerna, och hos min älskade morfar, fick jag vara mig själv utan några som helst krav på nånting.

Så smångingom tog skolan slut och jag glömde med tiden bort allt det här med dom där elaka personerna och tänkte att det var sånt där skolsnack och det handlade ju inte om mej alls utan det var dom där personerna som mådde dåligt. Tills dom började på nytt.

Det är inte lätt att bo i en småstad, och det är inte lätt att flytta tillbaks till en småstad. Det var först nu som jag insåg att jag hade varit mobbad i skolan, nu då när allting började på nytt: smutskastning, ifrågasättande av mej, jag tar för mycket plats, jag är för mycket, jag tror för mycket om mej själv. Vuxenvarianten av skolsnacket: Jag ljuger och är en dålig förälder och tycks allmänt tro att jag är nåt, vilket man inte får göra.

Skillnaden är att nu är jag vuxen och kan känna igen det här. Men med vuxenheten kommer också nya regler. Reglerna är egentligen inte så nya, för dom gällde också när jag var liten, men dom var mindre uttalade då.

Regel nr 1 lyder: du skall bara vara tyst och trevlig och inte låtsas om att du blir ledsen.

Regel nr 2: Du skall vara hövlig och trevlig mot folk som pratar skit bakom ryggen på dej, för om du säger ifrån är du otrevlig och då är det du som kommer att få dåligt rykte. Förr eller senare vet nog folk hur det ligger till utan att du berättar hur det är.

Det är bara riktiga skitregler tycker jag!

Skulle jag säga åt ett barn som blir mobbat att bara stå ut, att bara vara tyst och trevlig tillbaks för mobbarna slutar nog snart och egentligen är det mest synd om dom som mobbar? Skulle jag säga åt ett barn som blir mobbat att det skall ligga lågt och inte säga nåt som det får ångra efteråt, att det inte skall säga nåt alls till dom där personerna? att barnet skall vara tyst och inte säga nåt, för vem vet – barnet kan få dåligt rykte, få höra att det är en sån där som säger saker och ting, och det kan leda till att det inte får jobb sen nån gång i framtiden. Tänk på ditt rykte – säg inte ifrån åt mobbarna. Skulle jag säga så?

Jag tror inte det.

Jag skulle säga åt den som blir mobbad: Säg ifrån! Stå på dej! Du har rätt att vara den du är och dom har inte rätt att behandla dej sådär! Säg till åt folk, var inte tyst – om du är tyst så ger du makten åt dom, för dom slutar aldrig av sig själv. Till på köpet kommer folk att tro på dom, för du ger dom en tyst tillåtelse genom att inte säga ifrån! Dom kommer att hålla på så där för alltid, för det är hos dom som felet ligger. Det är dom som det är fel på, det är faktiskt dom som har det jobbigt, men dom får inte ta ut sitt jobbiga på dej trots det. Säg ifrån när det är sånt som är fel i samhället! Vem är det som får till stånd förändringar i vår värld? Det är inte dom som är tysta och ser på när nån blir mobbad. Det är inte dom som bara öser ut sitt eget illamående över andra. Det är dom som säger ifrån och som står på den svagas sida,  som står på rättvisans sida! Det är dom som gör världen till en bättre plats.

Jag har helt tillräckligt med utmaningar i mitt privata liv för att sätta energi på en massa ledsna utåtagerande mänskor som tar ut sitt illamående på mej, så nu är det stopp. Nu tänker jag leva mitt liv så att jag är en förebild för mina barn. Jag vill visa åt dom att det är viktigt att respektera sig själv, att ta hand om både sin kropp och sin själ och att säga ifrån när det är nåt som känns dåligt. Mina barn skall inte finna sig i att andra behandlar dom illa, och lika lite skall jag finna mej i en sån behandling själv!

Jag tror man kommer längre här i livet på att vara äkta, än genom att vara fejk.

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook