Om det där att vara mamma

När jag var liten var en mamma den där personen som hela mitt liv kretsade kring och som fick vitsippor på mordagen. Hon som snöt min näsa, sydde fina jackor åt mej, öppnade julkalenderluckor tillsammans med mej och lärde mej saker om livet och fanns där som en fast skinande punkt mitt i det stora, ändlösa, kaotiska livet.

När jag var lite större var en mamma det som jag allra mest ville bli, och det jag allra minst kunde bli. Jag var en av dom som inte fick bli mammor, som fick se på alla miljoner barnvagnar som fanns precis överallt och alla stora magar som växte utan att min gjorde det. Jag var en o-mamma, så långt ifrån en mamma som man kunde vara kändes det som, en som inte kunde förlika sig med att vara barnlös.

Sen var jag plötsligt mamma ändå, men det var något helt annat än jag hade föreställt mig. Jag är mamma till en som vuxit som en del av mig, som om jag var en amöba som delat på mig och blivit till två kopior på mig själv. En som ännu är jag, en annan som är jag, men med andra möjligheter och som tar andra stigar. Jag är mamma till en som idealiserar mig och är arg på mig samtidigt, för jag är mamman – symbolen både på den som uppfostrar och den som övergav. Jag är mamma till ett litet frågetecken som har sina speciella utmaningar i världen, och som än så länge letar efter sin egen väg. Det lilla frågetecknet som finns i min värld för att ge mig insikt om att livet inte var så lätt som jag hade trott. Det finns hinder som jag inte klarar av, frågor som jag inte har svaren på och jag måste kämpa mer än jag någonsin har gjort för att försöka bli en sådan mamma som jag tycker att jag borde vara.

Jag är plötsligt en av två mammor till mina barn. Jag är den som är med i vardagen, men hon, den andra, hon är med hon också någonstans där långt borta.

Mest av allt har jag insett att det där att vara mamma – det är inte något man är, det är något man gör. Också om det att göra ibland betyder att det enda görandet man kan göra just då är att tänka, fundera och försöka hitta lösningar. Eller ens bara minnas och önska, för det är det enda hon kan göra, den andra mamman.

Jag är en good enough-mamma, en som gör sitt bästa, och som ibland misslyckas, och det är helt okej, för om det är något jag är så är det en privilegierad mamma. Jag har så mycket som andra inte har, och det är jag så tacksam för!

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Speak Your Mind

*