5-års krönika: Om att sakna vänner och leva livet

Så har vi plötsligt bott fem år i vårt hus. Fem år då det har hänt massor och samtidigt mycket mindre än vi hade trott. Ibland har det varit så urbota tråkigt att bo här, att gå och sakna Köpenhamn och vännerna där, ibland har det varit så fullt upp och så många roliga saker att jag inte kan föreställa mej nåt annat!

När vi bodde i Köpenhamn kändes fem år som en lång tid, eller i varje fall en händelserik tidsrymd. Vi bodde närmare 7 år i Köpenhamn och under dom 7 åren hann vi med att

  • lära oss ett nytt språk
  • lära oss en ny kultur och en ny stad (det blev lite kulturkrockar med festande grannar ibland till exempel)
  • köpa vår första egna lägenhet
  • renovera lägenheten från början
  • ställa oss i adoptionskö
  • i stället få en unge via insemination
  • chock chock chock i 7 månader, sen förlossning där jag höll på att dö
  • sen två år av konstant PTSD som jag inte minns sådär värst bra
  •  fysioterapi med barnet i fem år, massor av läkarbesök och botoxinsprutningar med jämna mellanrum
  •  sen adoptionsprocess på nytt
  • hitta många nya goda vänner och så småningom bygga upp ett nätverk där vi alla hjälpte varandra
  •  jag hann påbörja studier i ekonomi
  • få en unge efter 9 månaders väntetid
  •  träffa ungens biologiska föräldrar
  • njuta av livet som småbarnsföräldrar i 10 månader
  • planera att bli bröllopsfixare och ta körkort
  • få en överraskningsunge via adoption. Sånt händer väldigt sällan!
  • åka på världens bästa adoptionsresa i Sydafrika – tre helt fantastiskt underbara veckor!
  • sälja lägenheten och shoppa hus över Internet

Vi fick se både kungligheter, skådisar och andra kändisar, ibland bara råkade man gå förbi nånstans där det hände nånting, som protester eller bombhot eller ekologisk marknad eller loppisar längs med vägarna. Vi gick på promenader på alla möjliga fina ställen i stan, till Kastellet, picknick i Kongens Have, innan barn varje söndag till Botanisk Have. Jag hade årskort till Glyptoteket och Tivoli som blev mina stammisparker. Det var jag och en massa pensionärer som gick däromkring och såg på tavlorna och blommorna kändes det som, och jag gillade det!

Ibland fick vi nog av att känna oss som utlänningar, trots att jag annars älskar det (för man får hitta på sin egen identitet) så då tog vi tåget över till Malmö och njöt av att få gå omkring och prata vårt eget språk hela tiden. Ibland var Malmö mer hemma än Köpenhamn. Mer hemma än Finland också, för det där att få prata sitt modersmål hela tiden – det känns på ett speciellt sätt.

Ibland skrapade vi ihop lite extra pengar (Tack Niklas mormor i himlen!) och då satte vi dom pengarna på resor. Vi reste till Korsika två gånger, till Mallorca en gång. Jag var med om två operationer och efter en av dom åkte vi till Korsika och jag fick inse att min kropp inte längre lydde mina order – det gick inte att bergsbestiga bara några veckor efter en operation visade det sig. Det var en stor grej för mej det där, att inse att jag har en kropp som gör som den vill oberoende av vad jag vill och att jag inte alltid kan bestämma över den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi ville flytta längre utomlands, vi kollade lite halvt på allvar på jobb i Italien och södra Frankrike, och planerade hur vi skulle flytta till Sverige till Täby, men till sist blev det ändå tillbaks till Finland. Lite i paniken efter att plötsligt ha fått ett barn som vi inte hade planerat. ”skräckblandad förtjusning” skrev jag i min dagbok. Plötsligt hade vi tre barn och det äldsta var 4,5 år gammalt, och det var bara 11 månader mellan dom två små. Inte precis som vi hade planerat!

Vi lade våra planer på is, eller slängde dom i soptunnan (jag skulle börja en bröllopsplaneringsfirma tillsammans med en fransk tjej, och jag skulle ta körkort), och köpte hus i Finland efter att våra Sverigeflyttarplaner också rykt i soptunnan (för dåliga lånevillkor). Så dök vi upp med vårt pick och pack och hade ingen aning om vad som väntade oss.

Innan vi flyttade utomlands hade jag ingen aning om att jag var en person som gillade utmaningar, men det är jag, och det är tur det, för utmaningar dyker upp hela tiden! När vi flyttade till Köpenhamn kändes det som ett jättestort steg, men sen märkte vi båda hur det kändes som ett äventyr nästan hela tiden. Det var roligt att vara utlänning, det var roligt att få resa hela tiden (mellan Danmark och Finland, mellan Danmark o andra länder ibland när vi hade tur). Det var roligt att få skapa sitt eget liv på sina egna villkor och sin egen identitet utan några som helst krav från andra.

Det var roligt när det hände oväntade saker. Speciellt när man märkte efteråt att man klarade av dom. Jag kände mej starkare av alla såna händelser.

När vi kom tillbaks till Finland trodde vi på nåt sätt att äventyret skulle fortsätta. Att det skulle vara lika spännande att renovera ett stort hus, vårt drömhus, och att det skulle kännas som att flytta till ett nytt land igen bara för att vi hade fler erfarenheter med oss, men att vännerna och släktingarna i Finland skulle vara dom samma.

Så blev det inte alls.

Det har varit jättetungt och jättetufft ibland. Att flytta tillbaks var oändligt många gånger tyngre än att flytta utomlands. Vi hade ändrat oss, vi hade fått erfarenheter. Det händer nåt med en person när man byter land, när man upplever andra kulturer, när man utmanas i sina fördomar som man inte ens visste att man hade. Det händer inte alls samma saker i en person om man alltid lever kvar i samma stad, i samma land omgiven av samma människor och samma åsikter.

Det var jättesvårt att flytta tillbaks och uppleva att det plötsligt fanns krav på mej, för nu var jag ju inte utlänning längre – nu var jag ”finlandssvensk”, och skulle pressas tillbaks i det facket på nåt sätt. Jag har aldrig känt mej riktigt bekväm i ett fack, och jag funkar mycket bättre i det danska samhället med min frispråkighet och öppenhet och extroverta personlighet. Så det blev något av en omvänd kulturkrock att märka att man plötsligt hade anpassat sig till ett annat samhälle utan att man märkte det, och att man inte passade in lika bra där som man kom ifrån.

Huset är fortfarande vårt drömhus, det är fortfarande lika kul att renovera nu som det var för fem år sen. Vi gillar att greja, vi gillar båda två att göra nåt med våra händer och att fixa själv så vi njuter när vi får fixa på vårt fina hus och göra det till vår vision, till det som vi drömde om då den där gången för 6 år sen när vi såg huset på nätet.

Det är också skönt att bo så centralt som vi gör. Jag klarar mej hur bra som helst utan körkort, men jag sakar jättemycket tågförbindelserna i Köpenhamn. Det var så skönt att kunna hoppa på ett tåg och så vips var man i Malmö!

Detta bildspel kräver JavaScript.

På våra fem år i huset har vi hunnit med att:

  • renovera huset till största delen, två rum återstår att fixa
  • få oss en återflyttningskulturkrock som vi ännu inte riktigt helt har återhämtat oss från. Men det tänker jag skita i, för det har också betytt att jag är annorlunda än tidigare på bra sätt som att jag t ex vågar både prata finska och skriva finska offentligt nuförtiden!
  • gräla med en del vänner och släktingar, brytit med en hel del (såna som vi trodde skulle finnas där för alltid och som var en stor anledning till att vi flyttade tillbaks till Finland). Definitivt största minuset med återflytten och det som tagit mest energi – mycket mer än renoveringen, eller att ha barn med speciella behov eller att ha småbarn överhuvudtaget.
  • fått prova på hur det är att inte ha fått sova ordentligt på fem år. Det är ingen höjdare att ha barn med sömnproblem!
  • insett att vi inte klarade av ungarnas problem själva, så vi har sökt hjälp via BUP och från släktingar och vänner. Vi har börjat terapier med alla barn och oss själva, något som hade kostat skjortan i Köpenhamn och tagit många långa år av väntetider och köer och övertalningar, men här hade vi tur att vi bodde på en lagom liten ort så vi fick hjälp
  • efter många om och men börjat få nya vänner! Det var inte så lätt att få nya vänner på sin gamla hemort, för folk umgås så mycket i sina vanliga kretsar, men så småningom börjar vi ha riktigt många fina nya vänner här i Pargas. Plus att min kärnkrets av vänner som vi hade innan vi flyttade fortfarande finns kvar och är som stammen i livets träd, liksom finns där som en trygg och välbekant kärna hela tiden.
  • jag har startat en blogg efter att bli galen på alla som hela tiden frågade vad jag har för jobb. Plus att jag hade det urtråkigt här hemma med bara ungarna och dammsugaren som sällskap stora delar av året (på sommaren är trädgården min vän).  Så nu är jag bloggare! och snart kommer förhoppningsvis min o väninnans pysselbok ut.
  • pysselbok alltså! – det är grejer det!  en liten bit av äventyr i mitt liv igen

 

Det jag saknar mest med Köpenhamn: Vännerna, tågförbindelserna, känslan av valmöjligheter (att kunna resa vart man vill, att kunna göra vad man vill, att kunna bli vad som helst)

Det jag skulle sakna om vi flyttade härifrån är: Vännerna, skol- & förskolesystemet & BUP som varit helt fantastiska, känslan av att mina barn får en fast grund att ta med sig ut i livet här i vårt fina hus med en mamma som alltid är hemma och pysslar om småskråmor. Att mina barn kan cykla hem till mormor och morfar när dom vill, att dom kan gå eller cykla till alla sina hobbies och till stranden.

Så är det alltså.

Här bor vi, och här trivs vi och här har vi tråkigt omvartannat. Typ livet.

Här stannar vi, och jag försöker vänja mej vid att sakna det jag inte har. Jag saknar mina vänner: dom i Danmark, dom i Tyskland, dom i Sverige, dom på andra ställen av Finland – alla dom som jag inte kan umgås med så ofta som jag skulle vilja (eller ens alls – en del av er känner jag ju bara över nätet hittills). Hade jag haft mycket pengar hade jag åkt på nån slags runda och träffat er allesammans alltid nu och då (eller bjudit hit er! Pargas är fantastiskt vackert på sommaren), men som det är nu är jag så glad att jag lever i internätets tidsålder så jag inte behöver sitta hemma ensam i mitt hus med mina barn som har sommarlov (gah! sommarlov är definitivt ingen bra grej när man har barn som behöver rutiner) och känna att livet var ett äventyr då i Köpenhamn, men här i Pargas är det bara dag ut och dag in samma sak. I stället tack vare nätet är livet fortfarande ett äventyr, men det är ett annat slags äventyr. Det går fortfarande att ha kontakt, men på ett annat sätt. Det går fortfarande att göra spännande saker, men dom är annorlunda spännande saker som att t ex skriva såna här bloggtexter som får mej att känna att jag på nåt sätt ändå är delaktig i en liten del av den stora världen. Livet är fortfarande ett äventyr, men det är ett annorlunda äventyr.

013 (2)

Ibland är det en skräckis, ibland en deprimerande finsk film, ibland en amerikansk komedi där man får skratta – just nu en sommarlovsfilm med fem personer som alla försöker leva tillsammans under ett och samma tak med alla sina egna behov och förväntningar och drömmar. Ett äventyr, för man vet aldrig vad som kommer att hända – precis som det skall vara!

P.S. Kolla vilken fin present jag fick av min kära väninna May-Britt i Köpenhamn! Den kom precis lagom efter en superjobbig dag med barnen, en riktigt mögdag verkligen. Såna här dagar är jag verkligen tacksam över mina vänner som tänker på mej ibland, precis som jag tänker på dom! Tusind tak, käre May-Britt! (og nu tuder jeg lidt igen!)

068

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Comments

  1. May-Britt says:

    Hvilket dejligt indlæg at leve sit lidt tilbage i tiden på og gode tanker.
    Her savnes I også stort – det afsted kom jo pakken forleden (dejligt, den lige ramte det rigtige sted på det rigtige øjeblik ;-)))
    Drømte faktisk i nat at jeg overraskede børnene som julemand lige pludselig. Underlig drømt, men jeg vågnede med et kæmpesmil.
    KH fra København igen.

  2. Tänk vad mycket som hänt på fem år. Känner igen kännslan att sakna allt det där man hade då man bodde utomlands samtidigt som jag har min trygghet just här i lilla pargas. Men det är väl lite så att man saknar och vill ha det man inte har. Men vad vore livet utan längtan och utmaningar. kramis

  3. <3

  4. Vilket härligt inlägg, och vilken ”resa” ni gjort! Vad mycket ni gått igenom! Livets resa är inte alltid den man trodde att man ”beställde”, men det kan bli så himla bra där man hamnar :)

  5. Fantastiskt fint inlägg! Så mycket tid som du lagt på det också. Intressant läsning, du har verkligen mycket att berätta! Kan förstå att ni saknar Danmark, här i stela kalla finland kan det minsann vara tungt ibland…

  6. Vi hittade just vårt drömhus nära Ystad, och gissa bara om det kliar i Fingrarna att sälja huset..

  7. Det er en svær rejse i har været på, men jeg tror faktisk mere almindelig end I selv tror. Jeres liv er selvfølgeligt unikt men selve følelsen af at savne andre livsfaser er meget udbredt. Selv savner jeg alle de mange steder jeg har boet men skulle jeg vende tilbage ville det ikke være det samme og det ville det hellere ikke være for jer hvis I vendte tilbage til København. Måske er det sådan det skal være. Hvis man ikke savnede ville det ikke have fyldt på den gode måde i livet.

    Kram fra mig i det vestelige Danmark. Jeg synes I har gjort det fantastisk.

  8. Ojs, jätte roligt att läsa ett så fint och intressant inlägg. Kan också förstå att du saknar köpenhamn, det skulle nog jag också göra om jag hade bott där.

  9. Vad roligt att få läsa om ert liv i huset och livet innan i Danmark. Det är verkligen en resa ni har gjort som säkerligen inte varit helt enkel. Vi har ju också tagit steget att flytta, inte till ett annat land men ut på landet och till ett annat liv. Ibland kan jag sakna att bo i den stora stadens närhet. Samtidigt blir jag nästan alltid trött av att komma dit och längtar verkligen hem igen. Håller med dig om att det är tur att den digitala världen finns, den behövs verkligen. Tänk så många fina människor en aldrig haft en aning om annars. Kramar Liza

Speak Your Mind

*