Grattis kära mormor i himlen!

Idag är det din födelsedag igen, och jag kom på mej själv att tänka att det här och det där skall vi säga åt Momi och om hur det var då den där sista julen när maken skyndade sig till dej med risgrynsgröt som jag hade kokat på morgonen, men så visade det sig att du redan hade fått din morgongröt just den morgonen av en annan släkting. Maken sade inte nåt åt mej förrän efteråt, för han visste hur viktigt det var för mej att koka egen gröt åt dej på vedspisen just den födelsedagsmorgonen. Han var hos dej en lång stund, tog hand om dej och smorde in dej med kräm och pratade. Ni var jättegoda kompisar och han kom dej jättenära dom där sista tre åren när ni sågs nästan varje dag.

Sporren jag fick av dej skulle vara i användning i förrgår, men den var försvunnen. Vi tror att det är dottern som har farit iväg med den och gömt den nånstans, för hon gillar fina saker och den var verkligen jättefin. Det gör ingenting för jag glömmer ändå inte dej. Jag gjorde klejner enligt Tants recept – jättegoda hade du skrivit i kanten av receptet, och receptet hade just såna stavfel som du brukade göra.

Barnen glömmer bort dej mer och mer, men det gör inte jag. När Moffa dog tänkte jag att han var den viktigare av er två för mej, den som alltid var lite varmare och mjukare och älskade precis allt jag gjorde, men sen visade det sig att du var viktigt du med. Jag bara inte såg det medan Moffa levde. Men när jag minns tillbaks minns jag hur jag gick och höll i ditt ben då när jag var tre år gammal och mamma och pappa hade rest bort och du hade besök av dina danska släktingar som pratade ett språk som jag inte förstod. Du och ditt ben var det allra viktigaste i världen just då. Sen hoppar jag framåt i minnet många år, och tänker på när min man hade sitt kontor hos dej och hur glad jag blev av att han var där och först blev omhändertagen av dej, och sen tog hand om dej i sin tur. I början var det en massa mänskor som tyckte det var konstigt att han jobbade hos dej. ”Har du han där karln hemma hos dej fortfarande?” sa en del. Sen när du blev sjuk och han gjorde mat åt dej och städade och fixade och ringde till läkaren, sade dom helt andra saker. Jag tror att ni kom varandra närmare än du och jag någonsin gjorde, och jag är glad att ni fick den där tiden tillsammans, att ni var så goda vänner och att du lagade mat åt honom och hämtade kaffe åt honom och att han fick hjälpa dej när det behövdes. Varenda en av dom där dagarna var viktig.

Jag minns sista gången jag såg dej. Jag hade min kamera med, men jag fick inte ta bilder av dej så jag tog i stället bilder av mamma när hon satt på din säng och pratade med dej och försökte få dej att äta lite soppa. Sen gick jag runt och fotade ditt hus och tänkte att snart kommer jag inte fler gånger till det här huset och se den här tickande klockan eller ser den här gamla originalspisen med sina speciella spisplattor som bara du visste hur dom riktigt fungerade. Sen sågs vi inte fler gånger.

Hälsa Moffa så mycket från mej – jag har aldrig velat gå och tända ljus på hans grav, för det har aldrig känts som att han är där. Han var ju där ute på sommarstugan, bland stenarna och granarna och med fåglarna och vinden och solnedgången. Men nu bor vi här ett stenkast från gravgården och då går vi ibland och tänder ett ljus och tänker, inte på Moffa, men på dej kära mormor. ”Jag saknar Momi Seidi” säger nån av barnen. ”Jag vet” säger jag. Ingenting är sig likt sen du åkte härifrån. Jag önskar att vi någon gång hade kunnat mötast öppet som äkta mänskor du och jag, men det fanns alltid nånting mellan oss, nånting som jag aldrig riktigt klarade av att överkomma och som jag aldrig förstod. Men om vi ses nu idag, nu med allt som du har varit med om och med perspektiv på vad som är viktigt och vad som inte är det – jag önskar att du nu kan se mej som den jag är och tycka om mej precis som den jag är, med alla mina fel och brister och allt dumt som jag kläcker ur mej, bara för att jag har så himla svårt att hindra mej själv från att prata ibland och bara måste ut med allt jag tänker på just då. Du var viktigare än du någonsin trodde. Du betydde mer än du någonsin insåg. Jag vet att du brydde dig om oss allesammans, men att det ibland blev svårt att riktigt visa det, och jag skulle så önska att du hade vågat lite mer medan du ännu levde.

Det är det jag tar med mej av ditt liv – en massa fina barndomsminnen med ett stadigt ben mitt i rädslorna över allt det obekanta, ett nav mitt i stormen, men också insikten att med att vara en central person som allting krestar kring kommer ett ansvar. Ett ansvar att vara äkta och våga visa sin kärlek och våga ge barnen och barnbarnen det dom behöver – en kram och en komplimang alltid nu och då. Och att bara för att man är över 80 år gammal så betyder det inte att man inte har en plats i samhället eller att man inte behövs – för du behövdes verkligen!

Du behövs fortfarande till och med, fast du inte ens finns längre, för jag tänker fortfarande på dej när det är jul och vi sjunger danska julsånger och bakar danska småbröd. Ju längre tiden går, desto bättre blir minnena för jag tror att jag till och med så småningom kan förlåta dej för att du dog…! För jag har inte sörjt dej så mycket som jag har varit arg. Jag tror det är dags att sluta vara arg nu. Det finns så mycket mer jag vill vara än arg, framför allt vill jag vara glad – glad att jag hade en så bra mormor att vi alla är helt i kaos efter att du lämnat oss, för det är inte alla mänskor som gör ett sådant intryck på andra mänskors liv!

Ha det så bra och vi hörs igen, och glädelig jul!

julros

Comments

  1. Anna-Karin says:

    Det var en fantastisk text. Tack. Och God Jul!

  2. Camilla Maria Viola says:

    Tack kära dotter, det är så fint och vackert skrivet.Stor KRAM från din mamma.

  3. Stig Wilhelm says:

    Din text berör mig alltid, Ninette. Pappa

  4. Emma Berggren says:

    Vilken underbar kärleksförklaring! Sån kontakt med mor- och farföräldrar hade aldrig jag och saknade det väldigt. Och jag är mycket tacksam att min dotter håller på att bygga upp en nära relation med mina föräldrar.

  5. Vilken fin kärleksförklaring!

  6. Vilken vacker text. Jag sitter här och storgråter över dina fina ord och kan så bra känna efter vissa saker du beskriver. Skulle så hemskt gärna ha mina morföräldrar kvar ännu, nu när jag är större och det finns så många frågor och saker man vill säga till dem. Stor kram till dig!

Speak Your Mind

*