Terapeutiskt föräldraskap

Häromdagen hade vi besök av en av annikorna från radion och jag fick frågan om vad terapeutiskt föräldraskap är. Hjärnsläpp! jag kom inte på nåt vettigt, eller jo, jag kom på kärnan i vad t erapeutiskt föräldraskap är, men resten, som t ex praktiska exempel och lätta minnesregler, glömde jag helt bort. Så här kommer nu en förklaring om det finns nån läsare som gärna vill veta lite mer (allt som gällde det klipptes ändå bort, och det var lika bra det, för det var ett enda svamlande från min sida!).

Terapeutiskt föräldraskap är min översättning på termen therapeutic parenting. Det används av folk som jobbar med barn med anknytningsproblem/trauma och har sitt teoretiska ursprung i olika anknytningsteorier. Det går ut på att man som förälder skall sätta sitt jag i andrahand och först försöka förstå och reagera på barnets jag. Dvs man ser att barnet har ett visst beteende och i stället för att själv reagera på det (t ex genom att bli arg eller gnällig) så försöker man reagera på det som ligger bakom beteendet. Orsaken till att barnet beter sig som det gör alltså. Det här är ingen ny tankegång, det finns många som har samma tankar och idéer (t ex Jesper Juul som pratar om ens autentiska jag –  det är det som vi föräldrar skall reagera på, men i terapeutiskt föräldraskap skall vi åsidosätta våra eventuella instinktiva reaktioner och inte bara känna efter hur vi själva känner hela tiden, utan i stället fokusera på hur barnet känner och upplever situationen). Här sätts fokus på barnet och att barnet skall känna sig tryggt och att det får vara sitt riktiga jag och även känna sig älskat (som inte alltid är så lätt alla gånger när man har trauman med i bagaget).

Det finns ett enkelt knep för att komma ihåg själva kärnan i hur man skall bete sig som förälder för att barnen skall ha det bra, nämligen förkortningen PLACE/PACE.

P står för playfulness,  lekfullhet. Att ha skoj tillsammans kan bota många dåliga dagar! Om ungen får ett utbrott kan man ibland lyckas avleda det med att skämta bort det, på ett kärleksfullt sätt alltså. Själv leker jag mammamonster ibland – en lek som ungarna älskar! (”här kommer mammamonstret!” och så jagar jag ungarna sådär halvlångsamt så att dom hinner iväg, men ändå blir fast ibland och får en kram). Man är lekfull både med sitt sätt och med sin röst. ”Dagistantrösten” som jag brukar kalla det, när maken ibland låter alltför sur – ”Använd dagistantrösten!”. Man tar inte allt alltför allvarligt utan kan skratta och ha det kul tillsammans.

L står för loving, kärleksfull. Det man gör har sitt ursprung i kärleken till sitt barn. Ibland känner man inte av den där kärleken – sånt händer för de bästa av oss! men den finns där under ytan, bara man ger förhållandet tid att växa fram. Ibland lämnar man bort den här bokstaven, ibland är den med. Själv behöver jag ibland komma ihåg att jag verkligen älskar mina barn, för det är inte lätt alla gånger! Ibland drivs man så till ett sånt vansinne som man inte trodde var möjligt innan man fick bra! och detta trots att jag har låååångt tålamod.

A står för acceptance. Det här är i mitt tycke det som borde vara kärnvärderingen i våra samhällen. Att bli accepterad som den man är. Inte som ett beteende, som den som hade sönder det och det eller skrek eller sparkade, utan som den riktiga person som man är. Det innebär också att man skall acceptera situationen, ”gilla läget”. Det här är den situation man har, det liv man har, och det gäller att göra det bästa av det i stället för att gräma sig över vad som kunde ha varit.

C står för curiosity, nyfikenhet. Det gäller att vara nyfiken på sitt barn – vad försiggår i huvudet? vad tycker ungen om att göra? varför gör ungen som den gör? Vem är mitt barn? Det här gäller både biologiska och adopterade barn – bara för att man är någons biologiska barn betyder inte att man är en exakt kopia på föräldern. Nyfikenhet går lite in på samma området som sista bokstaven, nämligen

E som står för empathy, empati. Att känna empati är en av våra viktigaste förmågor som mänskliga varelser. Vi kan sätta oss in i hur andra mänskor känner och tänker, och det här är en av dom bästa gåvor vi föräldrar kan ge våra barn. Genom att försöka känna vad våra barn känner lär vi även barnen om empati och ger dom ord för olika känslor vilket genast gör det lättare att bemästra känslorna. Det gör även barnen bättre rustade att klara sig i samhället, att ha mogna förhållanden till andra individer och att på alla sätt och vis bli personer som är tillfreds med sig själva och andra.

Målet för oss som föräldrar är att lära barnen känsloreglering. Dvs att inte skrika och sparka och slå och bitas utan att använda sig av annat som t ex prat eller att lugna ner sig själv med vissa tankar för att reglera känslor som hotar att ta över. När barnet lär sig det här lär det sig samtidigt att internalisera föräldrarna, vilket betyder att man liksom har en inre bild av hur ens föräldrar vill att man beter sig (oftast en omedveten sådan), så sen när man är ensam så fortsätter man att följa föräldrarnas regler och exempel utan att dom är fysiskt med i rummet. Det här är nåt som alla vi relativt normalfungerande mänskor går igenom och bär med oss när vi blir vuxna. Det är dom osynliga oskrivna reglerna i samhället, som t ex får oss att få dåligt samvete om vi gör nåt som vi vet att samhället inte gillar trots att ingen ser det. Eller dåligt samvete om vi äter godis i smyg! Vi har våra inre regler som vi tror till fullo på som hindrar oss från att göra en massa saker.

Känsloreglering kan också vara t ex ett barn som har svårt att sova och som tröstar sig med att fundera på nånting skoj, eller att ha ett kramdjur som kan vara ett övergångsobjekt för föräldrarna (symbolisera kärleken och omvårdnaden från föräldrarna). Allt det här är otroligt stora framsteg för barn som har ett inre kaos och saknar den grundläggande tryggheten som vi alla förtjänar att ha som människor. Har man inte den grundläggande tryggheten så kan man få den om man har tur att komma till ett par föräldrar som kan bortse från sina instinktiva reaktioner på våldsamma aggressiva traumatiserade barn och i stället försöka se det lilla barnet där bakom, barnet som inte vill nåt annat än att bli älskat som den som den är, men som inte vågar det för att det har blivit sviket och varit så rädd så många gånger.

För att skapa den grundläggande tryggheten behöver barn från traumabakgrund ett relativt lugnt inrutat liv, med vuxna som är autentiska (som inte ljuger för sig själva om vilka dom är) och som behandlar barnen på ett lugnt empatiskt sätt. Det här är nästan omänskligt att kräva att man lyckas med det till 100% av tiden! Vi ”flippar” alltid nu och då, det är så himla tungt att hela tiden försöka hålla sig lugn speciellt när det händer nåt som gör att dom där instinktiva känslorna tar över. Men man behöver inte vara perfekt! Det viktiga är att när man ”flippar” (gormar och skriker, säger sånt man inte menar), så tar man efteråt och reparerar skadan, dvs säger förlåt, mamma/pappa menade inte det, jag blev lite onödigt arg nu, jag gör också misstag, blev du rädd nu? det var inte meningen att göra dej rädd, förlåt mej jättemycket. Det är inte så dumt det heller, att växa upp med föräldrar som erkänner att dom också gör fel ibland och som visar att det är okej att misslyckas ibland, man ber om ursäkt och så försöker man göra bättre nästa gång. Det är viktigt att redan som liten lära sig att det är okej att göra fel, att man kan rätta till sånt med att säga förlåt och reda ut saker och ting. Det gör att man även som vuxen kan ha mer mogna förhållanden till andra personer, och förhoppningsvis hitta en partner som också är öppen om sina känslor och som det går att prata om allting med.

Målet med terapeutiskt föräldraskap, och med all sorts bra föräldraskap för den delen, är ett barn som ser på sig själv som en som förtjänar att bli älskad. Som litar på andra mänskor och som kan ha mogna förhållanden med andra invidider.

En internaliserad mamma, för att citera Dixie Chicks:

As you wander through this troubled world
In search of all things beautiful
You can close your eyes when you’re miles away
And hear my voice like a serenade

Vad alla barn behöver höra:

How long do you want to be loved
Is forever enough, is forever enough
How long do you want to be loved
Is forever enough
Cause I’m never, never giving you up

 

Följ Tedags hos Tant Ninette på| Bloglovin’ | RSS | Instagram | Pinterest | Facebook

Comments

  1. Nästan så jag måste printa och sätta på kylskåpet! Tack!

    • Tant Ninette says:

      Vet du, jag hade just den där förkortningen skriven uppe på köksväggen ett helt år, bara så att jag skulle komma ihåg vad det var jag jobbgade mot! Funkade jättebra för mej, och kul att du gillade min text! 🙂

Speak Your Mind

*