Om hur vi pratar om rasism i familjen

Sofia frågade:

Jag undrar hur/när ni pratar/tänkt prata med barnen om rasism, apartheid, fördomar etc? & vad de själva har/haft för tankar, funderingar & upplevelser i olika åldrar? Mina barn är halvtanzanier & jag bävar för den dagen de kommer förstå att det finns saker som rasism och förtryck. HUR 17 pratar man om detta med ett lugn utan att stigmatisera & dramatisera & ändå vara ärlig & samtidigt stärka & peppa?

rasistisk kortpacke

Att prata om rasism tycker jag är jättejobbigt, mycket jobbigare än att prata om sex med ungarna faktiskt. Hur förklarar man att det finns personer här i världen som tycker att en del av mina barn är mindre värda bara för att dom har brun hud? Det är ett jättejobbigt ämne för mej som förälder, och jätteviktigt – allt som är jobbigt är det viktigt att vi föräldrar pratar med våra barn om tänker jag, för när man pratar om saker och ting så får man samtidigt ord och det kan göra det lättare att tackla svåra situationer i framtiden och jobbiga känslor inom sig själv. Att prata om rasism med sina barn är lite som att ge dom en cykelhjälm eller fästa säkerhetsbältet på dom i bilen – vi skyddar dem mot framtida smällar.

Ändå är det jättesvårt och det svåraste tycker jag är att veta på vilken nivå man skall ta det. Vår äldsta som är 10 år gammal kan ta allting rätt så bra och med honom har vi pratat om både apartheid och slaveri och rasism (”Va? nej hur dom är korkade!” var kommentaren när vi första gången berättade om rasism). Våra yngre barn, som är dom som främst kommer att råka på rasism, är än så länge inte emottagliga för nåt sånt snack, så det blir på en väldigt ytlig och låg nivå när vi pratar med dom. När det var snack om Nelson Mandela här nåt tag under sommaren så berättade jag kort om apartheid och att innan Mandela kom ur fängelset så fick svarta inte bo var dom ville och blev illa behandlade och då började en av ungarna gråta så mycket så den diskussionen fick vi helt enkelt skjuta på framtiden…

Det vi gör just nu med våra små barn är att prata om hudfärg. Vi snackar om hur folk är olika och hur dom är bruna och hur deras mamma och pappa i Sydafrika är bruna och jämför händer och fötter och hur huden blir mörkare på oss alla på sommaren. Vi pratar om hudfärg alltid när det uppstår en naturlig diskussion om det, som t ex när det gäller solskydd eller D-vitamin eller när vi är i badet.

Vi brukar också prata mer allmänt om att man skall prata snällt med folk, och jag har försiktigt nämt att det finns fula ord som folk brukar använda på såna som är annorlunda, både såna som är homosexuella, har nån form av psykiskt eller fysiskt handikapp, eller som har annan hudfärg, och diskuterat om man skall säga sånt åt andra eller inte och vad man skall göra om nån säger ett sånt fult ord eller annars är dum med en annan person.

Jag tror att det viktigaste är att vi som föräldrar inser att fördomar och rasism finns och att vi gör vårt för att motarbeta såna. På det sättet kan vi vara förebilder för våra barn. Jag försöker att alltid säga till när någon använder ord som är olämpliga eller annars på nåt sätt behandlar oss och våra barn fördomsfullt. Det är en svår balansgång det där att både säga ifrån och samtidigt vara hövlig (för folk menar ju oftast inte nåt illa, dom tänker bara inte efter). Min vanligaste strategi är att rätta till folk lugnt och sansat, och sen byta samtalsämne. T ex frågade en person i en affär en gång ”Är dom riktiga syskon?” ”du menar biologiska syskon – alla mina barn är riktiga syskon” sa jag och fortsatte greja vad det var jag grejade med – paus – ”ja, alltså är dom biologiska syskon?”(personen gav sig tydligen inte) ”vilket vackert väder det är idag, barn. Skall vi gå och köpa en glass?” sa jag och låtsades att jag inte hade hört frågan. Senast för nån vecka sen var det en som kommenterade vilken vacker hudfärg våra småttor har och då kände jag på mej att nu kommer den här diskussionen att spåra ut (på grund av kontexten, hade varit med om det förr i en liknande situation), så jag tog helt enkelt och började prata om Kalle Anka med ungarna och gick iväg.

Här i vår lilla stad sticker vi ut rätt så mycket och enligt alla böcker om transracial adoptions så skall man helst bo nånstans där barnen inte är dom enda som sticker ut utan man kan umgås med andra som också har samma hudfärg/kultur/bakgrund. Det är inte så lätt här ute på vischan, men vi gör så gott vi kan. Vi umgås med andra adoptivfamiljer och vi umgås med andra familjer med barn med speciella behov (vilket våra barn också har – vi adopterade inte barnen som ”special needs”, men dom har diagnoser). Båda dessa grupper är bra för våra barns självkänsla och för att inte känna sig som dom enda som är udda. Det bidrar helt klart till att stärka och peppa barnen, att se att dom inte är dom enda som är annorlunda.

Våra småttor gick i förskolan när dom märkte att dom skiljde sig ut, och det var inte så kul alla gånger, men på det stora hela gick det rätt så bra. Det har hänt en gång att ett par ungar sade att dom inte ville leka med vår unge på grund av hudfärgen. Då sade vi genast till personalen och dom tog upp det i gruppen och försökte prata om det här att alla är vi olika på nåt sätt, men det var nåt som var jättejobbigt för våra barn och som dom funderade över i många månader.

Just nu har vi skolstart på gång med dottern som börjat skolan och jag hade helt missat att förbereda henne på en grej – hon ser exotisk ut här som vi bor eftersom hon är enda afrikanen i skolan, och det innebär att många av dom äldre flickorna vill komma och känna på hennes hår vilket är skrämmande för en liten 7-åring. Jag har försökt att prata med läraren om det och också en av lärarna ute på rasterna, och jag hoppas att skolan tar fatt i det här och snackar om det i lärarrummet för det skulle vara en riktigt bra diskussion att ta i alla klasser känner jag – bara för att nån ser annorlunda ut så betyder det inte att man får bete sig hursomhelst med just den personen. Samma regler gäller för alla – det känns obehagligt om en eller flera personer plötsligt kommer och känner och river i ens hår, eller tar i en överhuvudtaget. Om jag är närvarande när nån vill röra i hennes hår så brukar jag säga åt henne att det är okej att säga om du tycker det är jobbigt att dom rör vid ditt hår, och sen brukar jag fråga om vi får röra vid deras hår. Då brukar dom flesta rygga tillbaks och bli lite förlegna, för dom brukar inte själva vilja att man rör vid deras hår eller kommer in i deras privata sfär.

Än så länge ligger vi som sagt lågt med snacket om slaveri, rasism, apartheid och allt sånt, helt enkelt på grund av att våra småttor inte är emottagliga för sånt snack på en sån nivå. Jag tror det kommer med tiden, men just nu är mina barn i varje fall alltför upptagna med sina egna problem och andra utmaningar utan att också ha kapacitet att ta emot sån information, så vi tar det stegvis och just nu i detta nu så är det endast 10-åringen vi kan prata öppet om allt det där, och dom två andra så försöker vi mer förbereda genom att ge dom ord att ha i situationer (”det är okej om du inte vill att dom rör vid ditt hår”) och genom upplysningsarbete på diverse föräldramöten och sånt. Jag försöker alltså förebygga så gott det går genom att informera omgivningen och genom att ge ungarna dom ord dom behöver. Vilket har lett till att ungarna glatt berättar om nån frågar varför dom är bruna: ”det är för att jag har två mammor, och jag har vuxit i min sydafrikanska mammas mage!”

Comments

  1. Klokt och bra skrivet som vanligt! Kan förstå att det inte är det lättaste alla gånger..
    (Jag jobbar på Pargas arbetscenter/ serviceenhet mocca på Strandvägen 22 🙂 )
    Lotta

  2. Tack för kloka ord! Vi har också alltid pratat mycket om olika hudfärger på ett självklart sätt. I vårt fall -pappa är ju mörkbrun & mamma beige så då blev ni ljusbruna. Inget konstigt med det. Storasystern får mycket beröm för sitt hår (& även på henne vill folk känna, ibland utan att fråga suck) & hon brukar då kaxigt replikera ”vill du ha sånt eller? skaffa dig en farsa från afrika då!” Vår stora tjej har precis börjat 6-års och har turen att få gå på en skola med internationellt tema där det dels är många olika färger på barnen & dels arbetas aktivt med lika värde etc. Att inte ha ett helsvenskt ursprung är enbart positivt. Ytterst få gånger har våra ungar upplevt någon märkbar rasism. Desto fler gånger för deras pappa tyvärr. Vid något tillfälle blev bla han & lillasystern förföljda & kallade för apor, blattejävlar etc på konsum men lillasystern var bara något år så hon var ju lyckligtvis helt oförstående. Får ont i magen när jag tänker på den dagen världen öppnar sig för dem med inte bara allt vackert som finns utan också allt ondskefullt och hemskt. Tacksam för en fortsatt diskussion i ämnet kommande år!

Speak Your Mind

*