Om färgblindhet och olika och hur vi kan prata med våra barn

Jag fick en intressant fråga från Anna häromdagen:

Jag vill att mina döttrar ska bli vidsynta, toleranta icke-rasister och funderar lite på hur man bäst förmedlar det åt barnen. Någonstans läste jag att barn inte alls är ”färgblinda” från början som det ofta talas om och att då föräldrarna förlitar sig på barnens ”färgblindhet” och inte diskuterar människors olika färg med barnen kan barn uppfatta det så att allt som har med olika hudfärg att göra är sådant som man inte ska tala om, liksom opassande som samtalsämne på något sätt. Det här resonemanget tycker jag att verkar helt vettigt, samtidigt undrar jag hur man ska bära sig åt i praktiken. Om man t.ex. är med sina barn i butiken och där möter någon med annan hudfärg känns det inte ok att ”peka ut” personen för barnen och sedan diskutera kring hens utseende/härkomst/… (grovt tillspetsat men jag hoppas du förstår poängen). Men samtidigt, om man inte nämner något om personen, bidrar man då på något vis till at
t tysta ner barnens framtida tankar och funderingar kring människor av olika slag? Har du några bra råd?

 

Jag tror nog att Anna redan är på rätt spår och vet hur hon skall hantera det här med sina egna barn, men det är ändå ett intressant ämne som jag gärna vill fundera kring här på bloggen med dej som läser. Ibland är det just i diskussionerna och frågorna som uppstår som man får dom där aha-upplevelserna och kanske lite ändrar på sina egna ingrodda sätt att tänka, så fram  med kommentarer bara om du känner att det är nåt du undrar eller vill kommentera eller annars bara  tycker att jag och dom andra som läser här behöver läsa!

Anyways, mina tankar kring det här med färgblindhet. Det finns en del, oftast vuxna, som går runt och påstår att dom är färgblinda och dom ser minsann inte hudfärg, och det jag tänker är att dom egentligen skulle vilja ha sagt med det där påståendet är att ” dom inte gör skillnad på folk och folk”. Att dom behandlar alla jämlikt, oberoende av hudfärg. Det blir bara lite fel när man använder ett ord som ”färgblind” och egentligen menar nåt annat, för vem som helst som inte är blind kan ju se att mänskor ser olika ut. Vad är nästa steg, att säga att man inte ser kön? för man behandlar alla lika oberoende av kön också. Om man lite rotar i det och leker med ordet ”färgblind” så blir det rätt så fort uppenbart att ordet inte alls passar in att användas för att framstå som anti-rasist. Egentligen tycker jag att man överhuvudtaget inte behöver gå omkring och berätta för alla hur antirasistisk eller feministisk eller icke-snål eller vad det nu är man är – handlingar talar högre än ord ändå. Att visa att man försöker behandla alla jämlikt, det är nånting som ger verkligt värde tycker jag. Framförallt när man är förälder och vill vara en förebild för sina barn. Det är genom sina handlingar man lär dom, inte genom vad man säger att man gör.

Hur skall man då göra om man är med sina barn i butiken och man ser nån av annan hudfärg och barnen inte själva påpekar det? Det här beror till en stor del på kontexten tänker jag, hur gamla barnen är, var man bor och hur vana dom är att se folk av annan hudfärg eller från annan kultur. Här som vi bor är det rätt homogent, och det är vi som sticker ut, så vi passar alltid på att diskutera det om vi ser nån som liksom oss också sticker ut. Om vi bodde i en storstad med massor av olika kulturer, så skulle det inte vara en issue på samma vis. När vår äldsta son gick i förskola i Köpenhamn så fanns det i hans grupp barn från både Grönland, Island, Frankrike, Irak och så vi från Finland, så det var helt naturligt från första början att folk ser olika ut och att man har olika kulturer och religioner och språk. På en liten ort är situationen helt annorlunda, vilket gör det ännu viktigare att man faktiskt tänker på dom här sakerna som Anna gör tycker jag. Jag vill att mina och andras barn skall växa upp med respekt för andra kulturer och bakgrunder och olikheter, och då blir jag jätteglad över att andra också gör det!

Tillbaks till frågan. Det är ohövligt att peka och prata högt om folk i vår kultur, men inte ohövligt att prata om personer privat, så jag tycker att ifall det händer så sällan att man ser folk av olika hudfärger eller kulturer eller vad det nu är, så kan man bra ta ett snack med sina barn på deras mognadsnivå när man kommit hem om att ”såg du att den där mannen eller kvinnan var brunare i huden än vad du och jag är. Vad  tror du det kan bero på?”. Det kan komma många spännande svar på en sån fråga, och leda till riktigt roliga intressanta diskussioner! Barn har inte alltid ett så bra hum om hur det hänger ihop det där med hudfärg och sånt, så det är en riktigt bra idé för vilken förälder som helst att informera sig om deras tankar kring det tycker jag.

Annat som är bra att ta upp med sina barn (och gärna innan skolåldern tänker jag, barn kan förstå saker och ting redan som riktigt små och ju tidigare man pratar med dom om saker och ting, desto naturligare blir dom) är t ex ”såg du att den där flickan har två mammor? så kan man också ha, i en del familjer är det två mammor/pappor som har gift sig med varandra” eller ”den där pojken är brun, men hans pappa är ljus – vad tror du det beror på?” och sen berätta om adoption eller om att om man har en ljus pappa och en mörk mamma så får barnet en egen hudfärg. Eller snacka om olika kulturella grejer t ex ”varför tror du dom klär sig sådår?” eller ”visste du om att XX alltid äter vegetarisk mat här på dagiset – vet du varför det är?” och sen prata om hur man kan tro olika saker om Gud och hur man skall leva sitt liv, men att ingen vet säkert hur det är och att man skall respektera att andra tror annorlunda än man själv, plus kanske lite kolla upp vad barnet själv tänker om saken. Eller ”Varför tror du att XX alltid skriker så mycket, och har en egen assistent i skolan/dagiset? Hur tror du det är för XX att ha det på det sättet?”

Genom våra frågor och diskussioner ger vi ord åt barnen, så dom har orden innan dom behöver dom, och så att dom inte plötsligt behöver stå där i snabbköpet och ropa högt ut åt alla att ”Mamma, dom där mänskorna är XXX”. Så att dom får större föreståelse för olika, så att olika inte blir så skrämmande och främmande utan nånting som alla mänskor är mer eller mindre. Hos en del syns det bara tydligare än andra i vissa miljöer.

Våra barn växer upp i en mycket mer mångkulturell värld än vi själva gjorde, för världen består inte längre (om den någonsin gjorde det) av en massa isolerade bubblor som kanske på sin höjd skickar några diplomater till varandra ibland. Vi är i kontakt med varandra precis hela tiden, genom radion som spelar låtar från omvärlden, TV:n med utländska program, internet som är totalt globaliserat och sen konkret genom resor till och från utlandet.

TV-tittandet är ett superbra tillfälle att lite utbilda sina barn om andra kulturer! Det finns så många filmer och program som tar upp olika kulturer och hudfärger, så det är bara att sätta igång och visa såna för sina barn. En sak som jag skulle önska var bättre i vårt samhälle – att mörkhyade var bättre representerade i all sorts media. Ju mer medveten jag blir om det, desto mer vit-centrerat känns all sorts media. Eller vit mans-centrerat ska vi säga. Det här gäller till och med barnböcker där flickor är i minoritet som huvudrollsinnehavaren, men det är på väg att lite ändras på känns det som ibland. Detsamma gäller hudfärg i barnböcker – dom flesta böcker har vita personer i huvudrollen, eller alla roller, så vill man verkligen göra sitt barn mer medveten om andra hudfärger så lönar det sig att skaffa/låna böcker med barn med olika hudfärg. Pija Lindenbaum är en barnboksförfattare som har lyckats otroligt bra med bedriften att både göra superroliga böcker och dessutom är barnen i böckerna könsöverskridande och av alla olika hudfärger och kulturer. Låna hennes böcker och läs om du redan inte har gjort det!

Vill man vara ännu mer aktiv än så och ännu mer hjälpa till att göra våra samhällen mer öppna för allt som är olika så finns det en hel del annat man också kan göra:

–    önska in fler böcker med barn med olika hudfärger och bakgrunder till biblioteken.

–    skaffa/fixa själv julpynt och påskpynt och annat som inte är så vit-centrerat.

–    ställ krav på dagis och skolor! där om något kan man göra en stor insats för mångfalden i samhället. Det ingår t ex inte i läroplanen att prata om rasism och slaveri, men skolor kan göra det ändå om man ställer krav om det eller kommer med förslag. Jag har själv varit och pratat om adoption i ett par olika klasser. Förskolor kan ibland ha olika teman, och ett tema kan  t ex vara hur mänskor är olika. Nånting som många förskollärare gärna tar upp som tema! det hjälper ju alla barn som känner att dom sticker ut, och det kan minska på mobbning om man öppet talar om hur man är olika och vad det betyder eller inte betyder

–    lyssna på musik av folk med olika etnisk bakgrund

–    tillaga mat från olika kulturer och snacka om det med barnen

–    framför allt: ta tillvara alla vardagssituationer som uppstår då barnen är öppna för sånt snack, då det faller sig naturligt att prata om olika.

Vi åker jorden runt med hjälp av våra kokböcker

Med sina frågor och diskussioner hjälper man barnet att sätta sig själv in i den globala kontexten, och motverka en alltför rigid nationalism utan att för den skull ge avkall på den egna kulturen. Min finlandssvenskhet blir inte mindre bara för att jag lär mej om nya kulturer – snapsen och sillen på midsommar föll inte bort bara för att jag bodde i Danmark och lärde mej vifta med Dannebrog! Genom att lära mej ett nytt språk så får jag plötsligt många nya ord för saker och ting – det tas inte bort från dom jag har redan innan, utan det läggs till och det kan det göra i all oändlighet!

Comments

  1. Tack för utförligt svar och intressanta funderingar! Du känns som en klok människa!

  2. Oj, det var många fina tankar och funderingar. Kram

  3. Karin W. says:

    Jättebra inlägg. Jag tror att barn är mer ”lättlärda” än vi vuxna. De är liksom oförstörda och har inte hunnit skaffa sig så mycket fördomar och erfarenheter än. Det är nog lättare att lära dem än sig själv egentligen. Jag tror dock att man får sig lite nya sätt att se på saker när man pratar och diskuterar med barnen.

    Jag har t.ex. berättat om mina barn på deras föräldramöten. För att de ska veta om barnen frågar hemma. Det har blivit mycket bra mottaget av föräldrarna. De har fått ställa frågor och fått tips på bra sidor på nätet. I äldsta killens klass läste fröken en jättebra barnbok om hans diagnos. Han fick själv svara på frågor.( Han ville det själv alltså) Numera är barnen mycket mer toleranta och hjälpsamma. Han har fått flera nya kompisar nu när de förstår honom bättre. Så tack för dina goda råd och din öppenhet. Det är alltid det bästa. Hoppas du har överseende med min okunskap och ”dumma” frågor ibland:)

    • Tant Ninette says:

      inte ska du känna dej okunnig och dum heller! det är jättebra att du frågar, det uppskattar jag! 🙂 det är ju så man lär sig – genom dialog med andra mänskor, och jag lär mej jättemycket jag också när jag försöker formulera hur jag tänker. Så om jag är oklar om nåt – fråga på bara!

  4. Det finns inte mycket att tillägga. Himla bra tankar.
    Vi har en hel del ”inskränkta” människor kring oss både i släkten men även i boendemiljön då vi bor i en liten by där folk bott i generationer. Här är det mesta homogent. De allra flesta är gifta, bor i hus, har barn ja du vet kärnfamiljsstuket. Som tur är har vi flyttat ganska mycket innan vi kom hit så barnen har varit med om annat. De kan ibland märka på sina vänner att de är mer inskränkta och oupplysta. Tyvärr tror jag inte det är så himla vanligt att man är så öppen och genomtänkt som du beskriver här. Snarare kör man på i gamla hjulspår och överför gamla fördomar. Men tack och lov för internet och media som faktiskt gör världen större. Visserligen finns det mycket skit på nätet också och mycket unkna åsikter men det är också en ingång till öppenhet och lärdom. Våra barn är mycket mer medvetna om omvärlden än vad vi och våra föräldrar någonsin var som små.
    Min 16-årings tre nya bästa vänner sen han började gymnasiet i höstas kommer från Iran, Etiopien och Ryssland. Det är underbart och har berikat hans liv enormt.
    Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Jag bara reflekterar lite på ditt inlägg och det var som sagt egentligen inte mycket att tillägga! 🙂

Speak Your Mind

*