Om rasism och föräldrars ansvar

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

–  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna

–  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade och att lära att deras föräldrar står på deras sida ingen skillnad vad som händer

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och den kan ta sig olika uttryck, men den är lika jobbig för barnet att bli utsatt för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/ särbehandling (som t ex att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda – ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av nån anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism – det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, traumor och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det  gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

 

Det här är jag inte ensam om att tänka – det finns en hel stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från texten ovan: ” I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.”

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dom. Newsflash – man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppstår när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är.  Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud , med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är dom dom är.

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam uppstår när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. såna kommentarer skapar lågt självförtroende. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera Sandra: Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.  Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga – min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår. Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”. Tanten var lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet var rädd för damen och det såg pappan). Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det där liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av. Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna – skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är nej på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst när som helst, precis som våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om- att förlora sin mamma). Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så  fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det  behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte förresten på nåt sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mej till såna som är som jag var tidigare, dvs såna som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan och som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Och som nu när dom vet bättre också agerar på ett annat sätt. Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mej som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar mänskor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag :

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t ex våld. Här är ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

 

Comments

  1. Riktigt bra jobb med den här texten. Har ännu inte läst den engelska länken men ska kolla in den. Intressant att läsa hur det resoneras i andra länder. Hörde nyss om en bekant familj vars adopterade barn separerades från föräldrarna i en kontroll på ett flygfält i Europa. De är under skolåldern men ansågs tydligen för farliga för att kollas i den normala kön.

  2. Ja oj så mycket matnyttigt! Inte bara de, men OCKSÅ de. Fin bild och så sant att något så enkelt kan leda till samtal.
    Vår lille hävdar ibland att det är för att han är brun som han är så cool. Just de samtalen är inte helt enkla. Hurra för självkänslan och att den hudfärg som av så många anses som en belastning ger honom stolthet, men samtidigt inte helt lätt att bemöta när man annars brukar prata om att det inte är utsidan som räknas 😉

  3. Johanna K says:

    Håller med Sandra om att du skrivit bra! Om jag hade bra skrivfärdighet skulle jag själv skriva så tangenterna lossnade. Det är viktigt att vara aktiv och ta ställning till saker som kan såra eller skada andra och det är vi vuxna och föräldrar som bär ansvaret. Rös ända in i märgen för några dagar sedan då min kollega utbrast att det är så svårt för henne att komma över det ”Ryss-hat” som hon blivit uppfostrad till. Brrr….det ilar i mig att bara skriva det. Diskussionen som pågår borde även riktas till ett forum var äldre generationer Finländare kan ta del. Där finns nog ännu en stor nöt att knäcka. Hoppeligen vädrar diskussionen ut lite av de gamla fördomarna som lever kvar!

  4. Tack Ninette. Uppskattar verkligen ditt inlägg idag; du har så många viktiga pointer i vad du skriver.
    Tack.

    Hanna

  5. Dina barn har dragit en vinstlott känns det som för enså genomtänkt förälder är det inte så ofta man stöter på. Det är klokt tänkt och känns helt rätt. Att stå på barnens sida. Jag har inte tänkt på det sättet förut så det var faktiskt en liten ahaupplevelse som jag kan anamma på mina egna barn. Det är nog inte alltid jag gjort rätt och stått på deras sida utan försökt släta över i alla välvillighet. Men det de upplever är ju sanning och då ska jag bekräfta dem och inte förringa dem. Jag älskar att få såna här ahaupplevelser som förändrar min syn, som liksom får mig att tänka till en gång extra och inse att jag inte alltid tänkt rätt! 🙂

  6. Vilken fantastiskt bra text. Så viktigt och så klokt! Har själv barn med rötter från en annan del av världen och vi har valt att prata med dem om rasism och främlingsfientlighet. Blir så glad när någon skriver precis det jag själv tänker. TACK! Liza

  7. Karin W. says:

    Intressant att läsa. Är glad att jag hittade din blogg:) Jag vet inte hur det känns att ha adopterade barn, men min första pojkväns dotter var mulatt (hette det på den tiden, vet inte om det heter så längre, ber om ursäkt i förskott om det är ett felaktigt ord eller något) Jag hade henne mycket själv också och fick såklart olika reaktioner. Men mest positiva. De flesta var nyfikna, men jag vet inte om hon upplevde det som något som bara gällde henne eller om hon trodde att vuxna kanske brukar ge barn så mycket uppmärksamhet. Jag tillhör ”tyvärr” dem som tycker att många mörka barn är söta. Kanske för att de påminner mig om henne. Saknade henne i många år efter det tog slut m den killen. Jag ska tänka på att inte ge dem FÖR mycket uppmärksamhet i fortsättningen. Tack för att du har lärt mig det! Mina barn utsätts också ofta för den sortens särbehandling, men har aldrig tänkt på att det skulle kunna vara negativt. De är funktionshindrade och folk säger ofta att det inte syns på dem. Det märks men inte just på utseendet, om du förstår hur jag menar. De frågar t ex om inte autistiska människor brukar se annorlunda ut.” Era barn är ju ovanligt söta” osv. De brukar inte nämna autismen högt utan säga det så där lite underförstått. Jag har tänkt att det är bra för dem att åtminstone få känna sig fina när det har så mkt annat emot sig. Inte för att just utseendet är så viktigt utan för att det är trevligt med komplimanger (för vad som helst). Jag vet inte riktigt vad som är bäst för dem. Det funderar man väl alltid på som förälder.

  8. Hej!

    kan vi på Motargument.se återpublicera denna som gästinlägg från dig?

    Mvh TOrbjörn J

  9. Jätteintressant! Jag vill att mina döttrar ska bli vidsynta, toleranta icke-rasister och funderar lite på hur man bäst förmedlar det åt barnen. Någonstans läste jag att barn inte alls är ”färgblinda” från början som det ofta talas om och att då föräldrarna förlitar sig på barnens ”färgblindhet” och inte diskuterar människors olika färg med barnen kan barn uppfatta det så att allt som har med olika hudfärg att göra är sådant som man inte ska tala om, liksom opassande som samtalsämne på något sätt. Det här resonemanget tycker jag att verkar helt vettigt, samtidigt undrar jag hur man ska bära sig åt i praktiken. Om man t.ex. är med sina barn i butiken och där möter någon med annan hudfärg känns det inte ok att ”peka ut” personen för barnen och sedan diskutera kring hens utseende/härkomst/… (grovt tillspetsat men jag hoppas du förstår poängen). Men samtidigt, om man inte nämner något om personen, bidrar man då på något vis till att tysta ner barnens framtida tankar och funderingar kring människor av olika slag? Har du några bra råd? Skulle vara jätteintressant att höra din åsikt! Märker att det inte var det smartaste att kommentera via telefonen (formuleringarna blir lidande…) men då jag en gång började så blev det bara så 🙂

    • Karin W. says:

      Intressant det där med ”färgblindhet”. Tänkte själv på det senast igår. Vi tittade på foton och min dotter kommenterade bilderna. Hon har ”utsett” våra vänners barn till sina kusiner:) Hon vill gärna ha kusiner i sin egen ålder och tycker att de barnen passar perfekt. Barnen är betydligt mörkare än våra och hon pratade om att hon och ”kusinen” är lite lika. Speciellt på håret. Tyckte det var gulligt. Hon letar liksom efter likheter istället för olikheter. Hon har aldrig frågat varför de har en annan färg. Som om hon inte tänkt på det. Vet inte vad som är ”rätt” att säga…… om man ska vänta tills frågan kommer eller prata om det innan så hon inte ställer frågor som kanske sårar?

      • Här är förresten en länk till texten om färgblindhet: http://info.tcu.edu.tw/hot_news/attch/1011116008/kids%20and%20racism%202009.pdf

        • Tant Ninette says:

          jättebra text!
          Anna – jag håller på med ett svar till dej, men det blir så långt så det blir ett eget inlägg det också! men det är på kommande alltså, bara jag får lite tid att formulera mej

      • Tant Ninette says:

        Så gör våra barn också ofta, dom letar likheter i stället för olikheter, men dom ser nog olikheterna också så vi brukar ta upp det ibland då när det passar in. Titta, vi är tvillingar! brukar ungarna plus deras kompisar säga om dom har likadana kläder t ex, och då brukar jag bara uppmuntra dom, för det är ju lite så som barn tänker ibland. Andra gånger så pratar vi om att varför tror du att X ser annorlunda ut än sina föräldrar? eller så frågar jag barnen om dom vet vad adoption är (mina egna är fortf inte alltid på det klara med vad det är) och så pekar vi ut olika artister och skådisar och säger att titta, den där är brun som du. Man kan säkert säga att titta, den där är brun som den eller den (person som man känner) tänker jag, och på det sättet få en diskussion. Men jag återkommer med fler tankar om det här, håller på och skriver en ny text – det tar lite tid bara!

  10. Otroligt bra, viktigt och alltid lika aktuellt inlägg! Tack för att du delade med dig. Det här med rasism och vad man lär sina barn är något som jag tror att (precis som du också skriver) de flesta inte ens reflekterar över. Just därför är det extra viktigt att man som vuxen är medveten om hur man tänker och hanterar såna här frågor och situationer så att man är förberedd INNAN de dyker upp. Både som förälder och som lärare.

  11. helt otroligt bra inlägg!

Trackbacks

  1. […] Gästkrönika av Tant Ninette […]

Speak Your Mind

*